Den 6 juni simmade Esther Williams in i evigheten. Hon blev 91 år gammal. Vi hedrar denna simmardrottning med en liten text om badkläderna.
Ända fram till sent 1800-talet var det en väl tilltagen badgarderob som gällde om man tänkte ta sig ett dopp. På stranden fick ingen hud skymta fram någonstans. Helst skulle kvinnor inte bada alls. Men den djärva dam som ändå kände sig lockad av lite hälsosamt strandliv, fick finna sig i att vara ordentligt påklädd. Från topp till tå. Långärmad tunika, vadlånga puffbyxor och heltäckande mörka strumpor var det som gällde. Inte sällan av lite kraftigare ylle, vilket ju gjorde plaggen totalt hopplösa att bada i. Tunikans fåll var för säkerhets skull försedd med tyngder, så att inget tyg skulle kunna flyta iväg och därmed visa för mycket av de strumpklädda benen.
Först under tidigt 1900-tal lanserades det badkläder som överhuvudtaget har något gemensamt med dagens baddräkter. Men de tidiga baddräkterna var långt ifrån socialt accepterade. När den australiensiska simmerskan Annette Kellerman visade sig offentligt i baddräkt 1907, så blev hon helt sonika arresterad. För förargelseväckande beteende.
Viktiga förnyare av badkläderna med tillhörande strandkultur var den sportiga designern Coco Chanel (1883-1971) och hennes kollega Jean Patou (1880-1936). Under 20-talet växte mondäna badorter upp som svampar och Coco Chanel, som älskade att vara ute i solen, öppnade butik i fashionabla franska Deauville och Biarritz. Patou etablerade sig även i Monte Carlo och Venedig och hans baddräkter blev ett absolut måste för dåtidens glada jet-set. Modernt blev det också att vara solbränd. Överklassens tidigare så åtråvärda bleka hy hade ju nu adopterats av arbetarklassen som i och med industrialismen flyttats in i mörka lokaler dit inget solljus nådde. Solkysst hud blev alltså ett bevis på att man hade råd med ett lättjefullt liv ute i det friska. Patou hakade på trenden och lanserade 1924 den första sololjan.
Allt viktigare blev det också att visa upp kroppen. En vältrimmad och muskulös sådan förstås. Vips, så krympte badkläderna under 1930-talet till kroppsnära mer avslöjande fodral, och blev ett viktigt plagg i varje modern kvinnas garderob.
Tidningarna visade förstås gärna bilder på kurviga unga flickor i avslöjande baddräkt, det höjde ju försäljningen. Men man var ju tvungen att ha en anledning till publiceringen av bilder på ”lättklädda” tjejer. Simtävlingar för unga damer blev lösningen och en 1940-tals succé.
Hollywood styrdes vid den här tiden av strikta moralkoder för vad som fick visas på vita duken. Ingenting som överhuvudtaget kunde föra tankarna till lite ångande sex fick förekomma. Inte ens en dubbelsäng fick skymta fram i någon scen. Filmindustrin var förstås inte sena med att tänka ut ett filmkoncept som höll sig inom anständighetens gränser, men samtidigt innehöll lite lagom lockande avklätt. En kvinna i baddräkt blev lösningen. Esther Williams (född 1921), 19-årigt simmarproffs med utseendet för sig och dessutom redan gift passade perfekt för det nya filmkonceptet. Filmerna, med titlar som Bathing Beauty (1944) och Neptune’s Daughter (1949) var moraliskt oklanderliga och väldigt oskyldiga. Det fanns inte ens en antydan till något hanky-panky. Att sedan huvudrollsinnehavaren i stort sett hela filmen igenom var klädd i baddräkt, det var liksom bara en slags positiv bieffekt. Och förpackad i guldlamé simmade amerikas egen sjöjungfru Esther Williams sig till både berömmelse och förmögenhet. Ett tag var hon Hollywoods bäst betalda filmstjärna. Esther Williams stilen, med snyggt skurna baddräkter i siden- eller impregnerade bomullskvaliteter och med små matchande strandskjortor och hattar blev en look som kom att dominera badmodet långt in på det sena 1950-talet. Och den hela baddräkten, den regerade ända fram till 1946 då bikinin lanserades och förvandlade baddräkten till ett strandplagg för äldre bastanta tanter.
Röd baddräkt från Ellos
Kommentera