YSL & Marrakech

söndag, 15 april, 2018 av Karina Ericsson Wärn

Den här staden lärde mig om färg, sade Yves Saint Laurent om Marrakech som han besökte första gången 1966 tillsammans med sin partner Pierre Bergé. Fast det tog en vecka innan kulörerna gjorde entré. Paret möttes nämligen av ett miserabelt väder med ett oupphörligt regnande, som färgade allting grått och lerbrunt. Stod ut gjorde de för att de checkat in på det redan då mytomspunna lyxiga hotellet Mamounia. Men så en morgon, som om någon tryckt på en knapp, upphörde regnet. Den marockanska solen letade sig in överallt, fåglar kvittrade, koloriten slog ut och dofter smet iväg. Det förälskade paret föll pladask för en tredje partner: Marrakech.

– När man blir handlöst förälskad är det svårt att förklara varför. Men vi kom aldrig att glömma den där morgonen då regnet upphörde, har Pierre Bergé berättat.

– Vi fascinerades av varenda scen, av allt vi såg. Och av människorna. Vi fick genast en bild av hur vi själva skulle bo i Marrakech och tillsammans med vänner på besök upptäcka staden. Innan vi reste hem till Paris hade vi köpt ett hus i Medinan, Dar El Hanch, ormens hus.

Vännerna som kom att förgylla dagarna och nätterna i Marrakech var bland annat Loulou de la Falaise, Betty Catroux och vid något tillfälle Andy Warhol. Man åt couscous, drack grönt te med mynta ur glas och rökte på. Man lyssnade på Maria Callas dramatiska sopranostämma på skiva, varvat med Wagner, och ibland gjorde man utflykter till berberbyar i Atlasbergen för att titta på keramik. Man strövade omkring i souken, köpte mattor, berusades av kryddofter och fascinerades av smyckesarbeten.

Och så fanns där förstås också det äkta paret John Paul Getty Jr. och Talitha Pol Getty. Talitha var omtalad både för sin skönhet och erotiska utstrålning, men också för sin i jet-set sammanhang udda uppväxt. Hon var född av holländska föräldrar på Java, och växte tillsammans med sin mamma delvis upp i ett japanskt fångläger.

1960-talets jet-set i Marrakech hade en minst sagt hedonistisk livsstil, bränslet var droger och kroppar. Och livsstilen hade en helt egen arkitekt, amerikanen Bill Willis som 1969 inte bara hittade och inredde palatset de la Zahia i Marrakech åt det nygifta paret Getty, utan också flyttade in där själv. Ett ”ménage à trois” som tog slut då Talitha dog av en heroinöverdos 1971 i sin bostad i Rom.

Idag är Talitha Pol Getty inskriven i historien som stilikon och som en av dem som förde ut den bohemiska marockanska sandelträdoftande looken med djellabas, berbersmycken, drogromantik och de mjuka lädertofflorna babaoushe ut i världen. Själv kombinerade hon förstås det lokala marockanska med det senaste från bland annat vännerna Ossie Clark i London och Garavani Valentino i Rom. Den ikoniska bilden på Talitha och maken Paul, tagen av Patrick Lichfield på taket till parets palats, med de mäktiga Atlasbergen i fonden, ingår idag i Englands National Portrait Gallerys samlingar.

Men vad är det då med Marocko och Marrakech som attraherar? Vill man läsa allt med trendiga PK-glasögon, kan man hävda att modevärlden innehar guldmedalj i kulturell appropriering, det vill säga att man tillhör en majoritetskultur som snor från en minoritetskultur, för egen vinnings skull. Att modeskapandet får näring av en hållning där begrepp som ”exotism” och ”den andre” hör hemma. Fast samtidigt är vi också hemmablinda – dåliga att ta tillvara det som är vår egen kultur – vilket den än må vara. Med stor framgång har exempelvis Kenzo influerats av Skandinaviens samekultur, och 2010 gjorde Marco Zanini succé med en kollektion för Rochas fylld med böljande folkloristiska kurbitskrumelurer hämtade från Dalarna.

För Yves Saint Laurent var dock Marrakech inte särskilt exotiskt. Född och uppvuxen i Algeriet, kände han sig som hemma i det postkoloniala Marocko. Kryddorna och kulturen – inte minst berbernas – var delvis densamma som barndomens. Igenkänningen medförde en trygghet, och det var i Marrakech Yves Saint Laurent i lugn och ro kunde ägna sig åt att skapa. Marrakech starka färger såsom fuchsia, violett, rosa, kornblått och saffransgult flyttade nu in i Yves Saint Laurents kollektioner, liksom ränder, broderier, kaftaner och berberinspirerade smycken. Yves Saint Laurent var förstås inte först med att inspireras av den nordafrikanska färg- och mönsterprakten, föregångare var bland andra fransmannen Paul Poiret och spanjoren Mariano Fortuny, stora modeskapare vid förra sekelskiftet.

Nuets mode är mer än välkryddat med nordafrikanska influenser. Nykomlingen Tabula Rasa, grundat 2013 av Emily Diamandis, har bland annat skapat klänningar i makramé som nästan är på pricken lika de Yves Saint Laurent lanserade 1967 i sin kollektion ”Africa”. Vill man ha tunga smycken som påminner om dem som smyckesdesignern LouLou de la Falaise var så förtjust i, skall man ta sig en titt på Sylvia Toledanos breda armband i guldpläterad mässing försedda med halvädelstenar i regnbågens alla färger. Och Chloé, vars grundare Gaby Aghion var född i Egypten, har en konstant storsäljare i sin lätt rundade väska Marcie försedd med fransar. En modell som har sina rötter i de lädervaror som Talitha Getty med vänner fyndade i Marrakech souk.

Skulle man till stilen (varning för livsstilen) vilja efterlikna Talitha Getty är det bara att vända sig till italienska familjeföretaget Etro, som grundades 1968. Veronica Etro skapade 2017 en kollektion influerad av ingen mindre än Talitha Gettys garderob. Slappa sensuella sidenklänningar med fantastiska tryck, kaftaner med broderier och detaljer i metall, lösa byxor och ponchos är basen. Paisleymönstret, Etros signatur, har fått sällskap av strikta ränder i svart och benvitt, en mönsterbild hemmahörandes hos berberna. Allt hålls samman av en rostbrun ton, den marockanska jordens färg.

Men dagens marockanska mode då? Ja, det är starkt negligerat av modevärlden, något som Victoria & Albert Museum i London tänker ändra på. 2016 startade man projektet ”Moroccan fashion” som går ut på att samla marockanskt mode från 1960-talet fram till idag. På agendan står bok och utställning. Mer Marocko helt enkelt!

Yves Saint Laurent museet i Marrakech.

Texten ursprungligen publicerad i StyleBy

 

Kommentera

Lästips

Kroppshår

av Karina Ericsson Wärn söndag, 2 december, 2012

Snyggt under i Paris

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 16 april, 2014

Min stil

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 20 februari, 2013

Hermès – från stilbildare till stilikon

av Karina Ericsson Wärn lördag, 1 december, 2018

Friterad blomkål

av Karina Ericsson Wärn söndag, 24 februari, 2013

Favoriter i Paris

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 5 november, 2014

Läsarfråga om vintagetvätt

av Karina Ericsson Wärn lördag, 2 april, 2016

Dölj med concealer

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 15 juli, 2015

Vad är stil för dig?

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 17 december, 2014

Hitta i väskan

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 23 augusti, 2012
Bläddra i arkivet