Grevinnans mustasch

torsdag, 10 januari, 2019 av Oss Granntanter Emellan

Granntanternas vän, docent Jan Hietala, gästar oss med en spänstig text om grevinnans mustasch. Trevlig läsning önskas! /Granntanterna.

Den som ingående studerar Professor Julius Kronbergs porträtt av Riksgrevinnan Wilhelmina von Hallwyl från 1895, kan inte undgå att se en lätt skuggning på överläppen. Det är en diskret registrering av en mustasch. Wilhelmina var då femtioett år gammal. Som enda barnet till Johanna (f. Wallis) och industrialisten Wilhelm Kempe var hon arvtagare till en av Sveriges största förmögenheter. Den tionde juni 1865 hade hon gift sig med den mindre bemedlade men attraktive schweiziska Riksgreven Walter von Hallwyl.

Målningen skulle alltså enkelt kunna avfärdas som ett tidstypiskt societetsporträtt. John Singer Sargent, Anders Zorn och Carl Larsson är några av de samtida namn som kommer i åtanke, inom genren. Kronberg var den konstnär som i huvudsak anlitades av Wilhelmina för att porträttera familjen von Hallwyl, barn,barnbarn, ja även föratt kopiera redan existerande äldre porträtt, framför allt på svärdsidan.

Kronbergsporträtt är ovanligt i flera avseenden. Om vi jämför hur Wilhelmina von Hallwyl avbildas,med andra familjeporträtt, framstår tydliga skillnader. Wilhelmina framställs annorlunda. Wilhelmina sitter ner. Klädernas färgskala ärsvart och bordeaux. Vi kan visserligen notera material såsom siden, spets och sammet, men frisyren är i kontrast spartansk. Håretär ofärgatoch tillbakakammat. Blicken vilar stadigt mot konstnären. De enda juvelerna är förlovnings- och vigselring, samt enbriljantring. Här framställsingenting av den grandessa, som återfinns i flera andra porträtt utförda av Kronberg. Det vilar något av återhållsamhet över helthetsutrycket.

Vikan på goda grunder anta att avbildningen hartillkommit under påverkan av Wilhelmina von Hallwyl.Naturligheten är en del av von Hallwyls målmedvetna avsikt att dokumentera sin egen vardag. Det är vidare en del av hennes livsuppdrag: att samla. När Wilhelminas far Wilhelm Kempe dog 1883, förändrades hennes ekonomiska förutsättningar. Efter att skulderna varreglerade och arvet uppdelat tillkom Wilhelmina en sammanlagd förmögenhet på 2.462.956 kronor.Omräknad enligt utvecklingen av löneindex för en manlig verkstadsarbetaremotsvarar Wilhelminas förmögenhet idag över två miljarder, för att vara exakt 2.658.279.094 kronor. Hennes årliga disponibla underhåll uppgick till femtusen vilket idagmotsvarar 5.396.522 kronor. ”Då började jag samla”, skriver hon i sin årsbok.

Mustaschen återfinns även på flera fotografier. De är tagna någon gång på 1920-talet. Wilhelmina är då omkring åttio år. Om den lätta skuggningen på Kronbergs porträtt skulle kunna tolkas som en skuggning, någonting vagt, dementeras denna möjlighet av fotografierna. På ett av fotografierna avbildas von Hallwyl ensam. Fotografen är okänd. Det är inget insmickrande porträtt. Håret står okammat och otyglat omkring hennes åldrade ansikte. Ett ansikte som till synes även är osminkat. Blicken är fast. Uttrycket är neutralt och värdigt. Fotografiet refererar därmed tillbaka till Kronbergs trettio år äldre målning.

I en serie andra fotografier, även dem tagna på uppdrag av von Hallwyl, är enkelheten slående. Vi ser här Wilhelmina och hennes sällskapsdam Ida Uhse utföra den dagliga morgongymnastiken, under överinseende av gymnastikdirektör Ida Westman. Fotografierna av kvinnorna i morgongymnastik dokumenterar en säregen form av influens. Ofta beskrivs hur tjänstefolk i uppförande och klädsel kom att kopiera sina arbetsgivare. I relationen mellan Ida och Wilhelmina kan vi betrakta konturerna av en omvänd process. Tillsammans, iklädda lappade och lagade persedlar, inte olikt andra förvärvsarbetande kvinnor, men med en briljantring på fingret i Wilhelminas fall, skred de till verket, timma för timma, dag för dag, år efter år, för att formulera någonting som sträckte sig långt bortom dem själva.

1906påbörjade Wilhelmina med stöd av expertis katalogiserande av samlingarna. Ida styrdedet logistiska arbetet med en kader kandidater som hämtades från universitet. Arbetet upptog alltmertid och utrymme. Salonger och gästrum på Hallwylska Palatsetbrukas tidvis som arbetsrum. Palatset blev under vinterhalvåret ett maskineri för att organisera, proviniensbestämma och katalogisera. Allt dokumenterades och sparades utanhierarkisk ordning. Även processen dokumenterades. Hushållet skulle komma att ingå i en entitet, ettframtida museum. Katalogen Hallwylska Samlingen i sjuttioåtta band, färdigställdförst efter Wilhelminas död, trycktes i omkring 100 exemplar som spreds över världen till betydande universitet ochmuseer. Det blev Wilhelmina och därmed ävenIdas livsverk.

Hur Wilhelmina von Hallwyl låter sig dokumenteras beskriver med all förmodan en medveten avsikt. Avsikten bör tolkas som ett budskap till eftervärlden. Apparitionen blir därmed en del av von Hallwyls projektet. Med dagens konstteoretiska terminologi kunde vi beskriva gesten som performativ, det vill säga såsom om Wilhelmina konstruerar ett genus. Begreppen performativ och genus fanns naturligtvis inte då, men icke desto mindre belyser de någonting väsentligt för oss. Överdelen i gymnastikdräkten, den maskulina kavajliknande blusen, utrycker någonting annat än den feminina långa kjolen nedanför. Det är som om Wilhelmina och Ida ikläder sig en transgressiv fasad, en fasad som vare sig återspeglar den samtida uppfattningen om feminin respektive maskulin representation. Apparitionen befinner någonstans mitt emellan. Gymnastiksituationen, och inte minst dräktens funktion, blir ett utryck för performativitet. Och det stannar inte där.

En mustasch, betraktas i allmänhet ett tecken på maskulinitet, kanske till och med mer än ett skägg. Man kan till och med säga att det är tecknet för extrem maskulinitet. Det var ett tecken minst lika tydligt omkring tiden för förra sekelskiftet som det är idag. Att riksgrevinnan Wilhelmina von Hallwyl – en av Sveriges genom tiderna mest förmögna och inflytelserika kvinnor – bar ett tecken för maskulinitet offentligt gick inte obemärkt förbi. Men att Wilhelmina ogenerat lät sig iakttagas i offentligheten, på operan, teatern och på aktionshusen med mustasch, var i och för sig inte lika sensationellt som att hon därtill lät sig avporträtteras, i målningar och på fotografier, med denna. Mustaschen dekonstruerade på så vis bilden av hur en kvinna kunde formuleras inför offentligheten.

Illustrationer:

1. Riksgrevinnan Wilhelmina von Hallwyl, olja på duk, 94 x 130 cm, Julius Kronberg 1896, med benäget tillstånd från Hallwylska Museet, Statens Historiska Museer

2.Riksgrevinnan Wilhelmina von Hallwyl, s/v fotografi, fotograf okänd,c. 1920, med benäget tillstånd från Hallwylska Museet, StatensHistoriska Museer

3 & 4. Ida Uhse, Ida Westman och Wilhelmina von Hallwyl, Gymnastiksalen Hamngatan 4, s/v fotografi, fotograf okänd, c. 1920, med benäget tillstånd från Hallwylska Museet, Statens Historiska Museer

Wilhelmina von Hallwyl, Ida Uhse och Ida Westman, Gymnastiksalen Hamngatan 4, s/v fotografi, fotograf okänd, c. 1920, med benäget tillstånd från Hallwylska Museet, Statens Historiska Museer

Kommentera

Lästips

Nu blir det reklam!

av Oss Granntanter Emellan måndag, 17 december, 2012

Årets Granntant 2014: MARIA LANTZ

av Oss Granntanter Emellan fredag, 10 oktober, 2014

Läsartävling: gissa modehus.

av Oss Granntanter Emellan torsdag, 27 juni, 2013

Stil med Johan Rabaeus (1)

av Oss Granntanter Emellan onsdag, 1 oktober, 2014

Massera mera

av Oss Granntanter Emellan onsdag, 24 april, 2013

Polon och Pucci

av Oss Granntanter Emellan onsdag, 16 januari, 2013

Om att flyga med stil

av Oss Granntanter Emellan söndag, 18 november, 2012

Smycken

av Oss Granntanter Emellan söndag, 18 maj, 2014

Shoppingtips

av Oss Granntanter Emellan onsdag, 5 mars, 2014

Lingerie

av Oss Granntanter Emellan onsdag, 4 februari, 2015
Bläddra i arkivet