Korsetter och andra under. Del 1.

onsdag, 28 november, 2012 av Karina Ericsson Wärn
Att fördjupa sig i underklädernas historik, är att företa sig en resa i ett landskap som heter kropp. Ett landskap som ständigt görs om, som aldrig tillåts existera i sin egen form. Ända sedan medeltiden har vi varit besatta av att skapa olika ”hjälpmedel” vars uppgift är att stödja, dölja, framhäva, lyfta upp, hålla in och forma om den kostym vi aldrig kan ta av oss - vår egen kropp.

Underkläder från Chantal Thomass

Underklädernas historia är intimt förknippad med modets växlingar i övrigt och återspeglar därmed också samhällets utveckling. Det revolutionära 1960-talets korta kjolar förvandlade strumpebanden och gördeln från nödvändig vardagsbas till hopplöst tantplagg. Det jämlika 1970-talets tajta jeans krävde trosor av tunnaste trikå. Även relationen mellan Hollywood och våra underkläder är en intim historia. Under stumfilmens glansdagar skrek ingen ”Tystnad, tagning!”. En filminspelning lät som ett surrande cocktailparty, tills ljudfilmen föddes. Den nya uppfinningen förpassade inte bara skådisar med pipig röst ut till kulisserna. Ljudfilmen satte också punkt för det sensuella frasandet av underkjolar och tvingade textilindustrin att ta fram nya mjukare och därmed tystare material.

Idag är det få kvinnor som går hemifrån på morgonen utan att ha satt på sig ett par trosor. Att gå utan trosor anses helt enkelt snudd på porrigt. Annat var det dock på 1800-talet. Då ansågs det ohälsosamt att kapsla in underlivet, och underbyxor existerade inte. Istället bar man lager på lager av underkjolar. Anständigt hellånga. Lika skadligt som man ansåg det vara att stänga till den öppning genom vilket livet gick vidare, lika ofarligt ansågs det vara att hårt korsettera sig. Att en ihopsnörd midja fick kvinnor att kippa efter andan, tryckte ihop livsviktiga organ och gav upphov till fertilitetsproblem – kopplade man inte ihop med att bära korsett. Att kvinnor svimmade och var allmänt klena hängde ihop med dåtidens bild av kvinnan som ”det svagare könet”. Med korsetten, som kunde vara uppbyggd av metall eller valben, formades kvinnokroppen på 1870-talet till ett åtråvärt S. Rådande modesilhouetten ”Belle Epoque” med markerade höfter, supersmal midja och yppig barm personifierades av Lily Langtry (1853-1929). Skådespelerska och älskarinna till engelska Kungen Edward VIII.

Först i början av 1900-talet höjdes röster i protest mot korsetten, som mer eller mindre hållt kvinnan i ett järngrepp under flera hundra år. Under stora delar av 1400-talet dominerade ett mode med utanpåliggande korsetter vars uppdrag var att platta till och utplåna bysten. Istället framhävdes magen. Räckte inte den egna rundningen till, drog man sig inte för att stoppa upp kuddar under klänningen, för att åstadkomma den rätta åtråvärda stilen där den bulliga magen förstås var en fertilitetssymbol. Modernt kom det också att bli med ett brett band under bysten, som lyfte upp brösten så nära hakan det bara gick. Helst skulle brösten påminna om två små fasta runda äpplen i en korg. Isabeau av Bavaria (1370-1435), drottning av Frankrike, var den första att visa sig i ett dekolletage. Agnès Sorel (1422-1450), Charles VIIs älskarinna gick ytterligare ett steg längre. Hon introducerade ett nytt mode när hon visade upp sig med ena bröstet helt bart, som om hon långsamt och inför allas blickar höll på att klä av sig. Men striptease-stilen blev varken dominerande eller långlivad.

Precis som det mesta har en tendens att ta slut när det håller på att bli som roligast, satte 1500-talet stopp för en livsstil och ett sätt att klä sig som får Vivienne Westwoods barrumpade kreationer och Jean-Paul Gaultiers guldkorsetter att framstå som sedesamma uniformer för landstingsanställda. 1500- och 1600-talet kom att präglas av moralisk upprustning, och motsättningar mellan katoliker och protestanter. Inte bara upprorsmakare och upplysningsmän spärrades in, även brösten fick finna sig i att gå i fängelse. En platt pansarartad korsett var det som gällde. Underkläderna bestod i övrigt av linnen, kjolar, särkar och hosor – strumpornas föregångare. Deras främsta uppgift var att fungera som ett lager mellan kroppens avdunstningar och de yttre svårtvättade kläderna. Precis som idag. Med hygienen var det si och så. Att tvätta sig var ingen daglig rutin. Ännu hade ingen förstått sambandet mellan smuts och sjukdomar. Deodorant var ett okänt begrepp.

Men så kom 1700-talet, och korsetten förlorade för en period sitt hårda grepp om den kvinnliga kroppen. Mycket tack vare författaren och den politiska filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712-1778). Han drev tesen om att människan av naturen är god. Men att hon förstörts av samhällets organisation, vetenskapen och konsterna. Rousseau ifrågasatte både arvsynden, framstegstanken och äganderätten. För att männsikan skulle bli en bättre och friare varelse propagerade Rousseau bland annat för en barnuppfostran som rättade sig efter det lilla barnets behov och utvecklingstakt – och ett mer ”naturligt” liv. Ett liv utan korsett. Rousseaus tankar blev en ideologisk utgångspunkt för den franska revolutionen 1789. En revolution som bland annat förbjöd användandet av korsett, eftersom den hårt snörade korsetten först och främst var ett plagg som associerades med överklassens kvinnor.

Men säg den revolution som varar för evigt. 1859 kunde man i en fransk dagstidning läsa följande notis ”En ung kvinna, vars smala midja väckte rivalernas avundsjuka, dog två dagar efter en bal. Vad hade hänt? Hennes föräldrar bestämde sig för att ta reda på anledningen till den unga kvinnans plötsliga död och bad om en obduktion. Orsaken visade sig vara förvånande. Levern hade blivit punkterade av tre av kvinnans revben! Detta visar hur man kan dö vid 23-års ålder, varken av tyfus eller i barnsäng, utan på grund av en korsett!”. Ännu smalare upplevdes midjan förstås om brösten var av gigantstorlek, och 1885 introducerades lösbrösten. De kunde vara tillverkade av väldigt fint kalvskinn, quiltad satin eller indiskt gummi. Populär var modellen ”Mammif”, designad att bära innanför korsetten och möjlig att blåsa upp till önskad storlek. Den här typen av tillbehör var förstås ett tacksamt ämne för dagstidningarnas skämtsidor, som med lite olika varianter gärna berättade historien om besvikna herrar vars dambekanta under middagen drabbats av pyspunka.

Krig skulle visa sig vara mer effektivare än revolution när det gällde att förpassa korsetten till det förflutnas garderob. När första världskriget (1914-1918) lade beslag på alla arbetsföra män fick kvinnorna ansvaret för att fabriker, lantbruk och transporter hölls igång. Med det ansvaret följde också en ny frihet. Kroppsarbete och en snörd torso var två oförenliga ting, och korsetten krympte. Den klass som tidigare blivit väckt av husjungfrur med frukostbrickor i händerna, fick helt plötsligt finna sig i att klä på sig själva. Kriget gjorde inte bara mat och kol till en bristvara. Husjungfrur behövdes till viktigare sysslor än till korsettsnörning. Och hur överklassens kvinnor än krumbuktade sig så var det i stort sett omöjligt att få den egna korsetten på plats, vars snörning satt i ryggen. Omständigheterna tvingade fram nya underkläder, möjliga att röra sig i, och möjliga att få på sig helt på egen hand. Men det var inte bara den nyvunna rörelsefriheten som fick kvinnorna att överge korsetten. Själva dess beståndsdelar, metallen som korsetten var uppbyggd av, var åtråvärd i krigstider. 1917 hörsammade patriotiska amerikanskor uppmaningen från ”War Industries Board” att sluta köpa korsetter. 28.000 ton metall sparades – vilket räckte till byggnationen av två krigsfartyg.

Kvinna i svarta underkläder från Twilfit. 1950-tal.

 

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Lästips

Snyggt under i Paris

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 16 april, 2014

För oss skofetischister

av Karina Ericsson Wärn måndag, 20 augusti, 2012

Lite om celluliter

av Karina Ericsson Wärn söndag, 20 september, 2015

Om rynkor och påsar

av Karina Ericsson Wärn fredag, 30 juni, 2017

Garderobstips

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 11 december, 2013

Begravning

av Karina Ericsson Wärn söndag, 25 maj, 2014

Vaginal massage

av Karina Ericsson Wärn söndag, 23 februari, 2014

Madame Grès, del 2.

av Karina Ericsson Wärn måndag, 28 mars, 2016

Charlotte Birnbaum

av Karina Ericsson Wärn söndag, 16 juni, 2013

Herrfötter & händer

av Karina Ericsson Wärn söndag, 28 maj, 2017
Bläddra i arkivet