Jan Hietala om män i lycra

onsdag, 1 januari, 2014 av Oss Granntanter Emellan

Oss Granntanter Emellan önskar er alla välkomna till ett nytt år! Idag bjuder vi på läsning signerad vår kamrat Jan Hietala, konstnär & Filosofie Doktor i Arkitektur.

936full-beau-brummel-photo

Många klagar på att Stockholms tunnelbana är smutsig, luktar illa och är överfylld. Själv tar jag den sällan och tycker varje gång att det är lika spännande. Visst den har förändrats sedan sjuttiotalet, är kanske en smula underdimensionerad, men här möts stockholmare från alla samhällskikt på en och samma nivå nämligen perrongen.

Någonting som jag inte kan låta bli att roa mig med är att titta efter är ögongodis. En gång i tiden fanns det vissa platser i infrastrukturens irrgångar och tunnelsystem som var av en dubbelartad natur, något som även Jonas Gardell har skrivit om i Torka aldrig tårar utan handskar. Det var platser som på ett eller annat sätt för den oinvigde enbart var en punkt som man hastigt skulle passera förbi, medan för den andre var en punkt där man kunde hitta en dörr som öppnade sig till ett helt annat rum. Allt berodde på om man hade en- eller tvådimensionella glasögon på sig. Idag vet jag inte om dessa platser ens existerar, men blickar som söker varandra finns definitivt kvar.

En söndagseftermiddag på T-centralen kunde jag inte låta bli att titta till lite extra. En bit bort stod en man helt klädd i svart lycra och kulörta träningsskor. Han väntade på tåget mot Östermalmstorg, stod nonchalant med benen brett isär, med en uppenbart vältrimmad kropp, framför allt vältrimmade ben, och ingenting att skämmas över tvärtom, utrustad med en rejäl lunchlåda.

Om jag minns det korrekt introducerades svarta benkläder av Beau Brummell, den förste dandyn, och tillika Prinsregenten, sedermera George IV:s minister i smak. De svarta byxorna, som vi nog bör kalla dem, var en del av en dräkt som bestod av en krispvit skjorta med fadermördare, skarf eller kravatt, en svart rock föregripande fracken med blanka skor till. Allt var åtsittande, så till den grad att Beau Brummell lät sin skräddare på Saville Row ta fram två tyger, ett med lite mindre rörelsefrihet för de inte alltför långa promenaderna mellan evenemangen i St. James’, Mayfair, Westminster och Covent Garden, det enda London som fanns att riktigt räkna med, och ett mer elastiskt material men fortfarande åtsittande för morgonritten i Hyde Park. Det var Beau Brummell som initierade Saville Row som kostymens hemmahamn.

Beau Brummell initierade även modet med de väl slitna kläderna. För dem av er som tror att grunge är något nytt måste det komma som en besvikelse att Beau Brummell så snart ett nytt plagg levererats från skräddaren lät sin butler slipa ner ytan med en glasstoffbeklädd kartong, ett slags sandpapper, för att det inte skulle se nytt ut. Det sägs att när han sedan gjorde entré i salongerna, och entréer var det enda han gjorde, aldrig såg någon honom gå, svävade ett tunt moln av glittrande kristaller omkring honom.

Som en parantes kan jag nämna att slitna kläder, gärna av ett par generationer, fortfarande är legio inom den engelska överklassen, och för all del i vissa delar av den svenska. Jag minns hur Håkan Menfors, den fantastiskt begåvade och alltför tidigt framlidne grafiske formgivaren, förtvivlad stod och stampade på en ny kostym han fått skickat till sig från sin far Leif, dåvarande chefsdesigner på Tiger och av många ansedd endast snäppet under YSL vad gäller tillskärning, detta på åttiotalet. Håkan ville till inget pris se nyrik ut.

Uppsåtet med kläderna var att frambringa effekten av en levande muskulös skulptur. Aldrig tidigare hade män umgåtts utan att på kläderna kunna bedöma vilken ställning i samhället den andre hade. Runt sekelskiftet 17-1800 skapade Beau ett helt nytt mode: borgerskapets. Och i viss mån kan man kanske säga att den var demokratisk. Klädd i den svarta kostymen fick andra företräden än makt en långt större betydelse.

david

Det finns ytterligare en legend som haft stor betydelse för den omsmitande och exponerande byxan: Marlon Brando. Han liksom Beau Brummell skrubbade sina byxor, för att få dem att bli lika tunna som slitna, i Brandos fall var det jeans. Redan innan han stigit in i teaterhistorien som Stanley Kowalski i A Streetcar Named Desire 1947 iklädd sina preparerade jeans, var han redan känd i New York för just dem, eller kanske snarare för deras innehåll. Brooke Shields berömda replik ”Ingenting kommer mellan mig och mina Calvin [jeans]” skulle kunna ha varit Brandos. Faktum är att när filmen spelades in 1951 blev jeansen lite för exponerande och byttes ut mot ett par löst sittande ylleflannellbyxor. T-shirten fick som bekant följa med.

marlon-brando-tshirt

Runt omkring Stureplan kan man se både yngre och medelålders män, i mångt och mycket väldigt åtsittande jeans, kanske inte skapande en effekt helt i paritet med den sensation Brando en gång måste ha orsakat när han svajade upp och ner Fifth Avenue på högklackade cowboyboots, men ändock påtagligt demonstrativa. Att tajta jeans blir vanligare och vanligare ju närmare vi kommer Stureplan, kan bara bero på att det finns någonting av teater även här, en gatans dramaturgi innehållande alla de ingredienser Brummell en gång befann sig mitt i, med makt, pengar, sex och påföljande hierarkier.

Om mannen på perrongen var medveten om den långa historien bakom en välsvarvad kropp i ett tajt fodral, vet jag inget om, men han var definitivt medveten om att vara iakttagen, och den makt han därmed besatt, i det att han lojt förevisade sig själv i en miljö där andra former av klädsel var regeln. På ett bestämt klockslag, strax efter kontorstid närmare bestämt, kan man iaktta stora horder av män välla fram i grupp på Rörstrandsgatan, iklädda mer eller mindre åtsittande sportkläder, på väg ut mot en springtur i den närbelägna Karlbergsparken, men vad än detta välskapta exemplar hade för ärende på T-centralen en söndag i oktober, iförd sin mundering, var det nog ett annat. Min gissning är att det hade mer med Beau Brummells idé om den levande skulpturen att göra, än själva idrottsutövandet i sig, att bli sedd och därmed bekräftad.

Bilder: Skådespelaren John Barrymore som gestaltade Beau Brumell på vita duken, ”Efter David” av Jan Hietala, Marlon Brando.

 

Kommentera

Lästips

Kostymskolan, sista delen.

av Oss Granntanter Emellan söndag, 29 september, 2013

Paristapas

av Oss Granntanter Emellan tisdag, 21 augusti, 2012

Fira jul i Paris

av Oss Granntanter Emellan söndag, 1 december, 2013

Ut ur garderoben, del 1.

av Oss Granntanter Emellan fredag, 24 augusti, 2012

Lättfotad

av Oss Granntanter Emellan onsdag, 20 mars, 2013

Tack för i år!

av Oss Granntanter Emellan söndag, 29 december, 2013

Jan Hietala om Dardel och dandyn

av Oss Granntanter Emellan söndag, 3 januari, 2016

Stiltips för män

av Oss Granntanter Emellan söndag, 25 november, 2012

Kostymskolan, del två.

av Oss Granntanter Emellan söndag, 1 september, 2013

Shoppingtips

av Oss Granntanter Emellan onsdag, 5 mars, 2014
Bläddra i arkivet