Det talas om trettioårskris och fyrtioårskris. Men vad är det för något? Handlar det inte mer om att kliva in i något slags vuxet tillstånd och att man kanske måste börja bli en förebild för yngre personer istället för att försöka föryngra sig själv. Tänk att behöva vara tjugofem hela livet och missa alla kunskaper och hela utvecklingen vi gör som människa, från baby till åldring. Jag fattar inte varför alla är så rädda för att åldras, för det är ju det enda vi med säkerhet vet, om vi får leva en dag till – att vi de facto blir äldre (och det vill man ju, trots rynkor och gäddhäng). Och har man tur i sitt ynka lilla liv så utvecklas man vidare, vågar stå för att man inte gillar popmusik eller att man älskar disco trots att man är sextiofem – det har inget med ungdom att göra utan mer med intresse och uppväxt, helt enkelt vad man är van vid. Personligen har jag aldrig känt av några ålderskriser eftersom jag aldrig fokuserat på ålder, däremot på hur livet är och att varje ålder har sin charm.
Bild: Rut Apfel
Kommentera