Emilio Pucci (1914-1992) upptäcktes som designer när han 1948 susade nedför backarna i fashionabla skidorten Saint Moritz, iklädd egenhändigt designad skid-dress. Kompisen och Harper’s Bazaar fotografen Toni Frisell plåtade framfarten, kläderna och den glittrande snön som yrde. De förföriska fartfyllda bilderna hamnade under näsan på den legendariska moderedaktören Carmel Snow – och resten är modehistoria.
Puccis eleganta avslappnade sportiga look blev så efterfrågad att han vågade säga upp sig från jobbet som stridspilot i Italienska flygvapnet. Den medfödda markistiteln ”Marchese di Barsento” hängde dock med livet ut, precis som fäblessen för fäktning, skidåkning och allt som var vackert. Tänk er Roger Moore och Tony Curtis från ”Snobbar som jobbar”, inkarnerade i en enda person – och ni har Emilio Pucci i ett nötskal.
Med Emilio Pucci (som också hade ett förflutet som medlem av det italienska olympialaget i skidor) hade det glamourösa ”After-Ski” modet definitivt kommit för att stanna. Den välsittande praktiska polotröjan blev ett ”måste” inte bara bland dåtidens jet-set utan bland alla stilmedvetna.
Men polotröjan hörde inte bara hemma bland puckar och pistar. Den hörde även till de franska existentialisternas intellektuella ”dresscode” som i övrigt proklamerade basker på knoppen och svårtolkad bok i fickan. Än idag är polon rådande look på de intellektuellas huvudkontor, våra kulturredaktioner. Särskilt männen gillar polon, och ser den som en slags motvikt till affärslivets mer konservativa skjorta och slips. Iklädd polo, signalerar man på något sätt att den egna tanken är friare och inte köpt av kommersiella intressen.
Kommentera