Diors parfymör

onsdag, 24 juli, 2013 av Karina Ericsson Wärn
François Demachy – en man med näsa för succé. Jag har hälsat på hos huset Diors egen ”näsa”. Häng med!


 

Namn: François Demachy.

Född: 1949 i Grasse, Frankrike.

Bor: I Paris med hustrun.

Aktuell: Parfumeur Createur hos Christian Dior

Bakgrund: Var parfymör hos Chanel i 29 år och är pappa till ett stort antal dofter, som Chanel Egoïste, Ungaro Pour L’Homme och Christian Dior Fahrenheit 32.

 

Här inne har aldrig någon utomstående varit förut, säger François Demachy. Vi har precis passerat en kodad ståldörr samt en luftsluss och befinner oss mitt i det allra heligaste: Diors doftlaboratorium i Paris. Det är här det experimenteras med nya doftblandningar och framtida parfymer skapas. Någonstans på vägen passerade vi ett moln så koncentrerat av doft att det kändes som att bli matad med en smak. Men inne i det vita och rostfria laboratoriet som för tankarna till ett Star-Trek rymdskepp råder ett svårdefinierat luktlöst vakuum. Känslan är omtumlande.

Sedan 2006 är François Demachy parfymör vid Christian Dior med uppdrag att skapa förföriska dofter för både honom och henne. Ett kreativt yrke som på senare tid fått kultstatus. Enligt kännare är parfym på väg att kvala in som en egen kulturgenre, jämte musik och konst. En utveckling som enligt François Demachy hänger ihop med utgivningen av Paul Süskinds bok Parfymen (1985). En kuslig story i vilken huvudpersonen inte ens drar sig för mord i jakten på den lukt han åtrår allra mest: oskuldens bouquet.

Jag är säker på att Süskind tillbringade mycket tid i Grasse. Allt är väldigt detaljerat beskrivet, till och med namnen på familjerna är korrekta.

Ja, François Demachy borde veta, han är själv född och uppvuxen i sydfranska Grasse, parfymvärldens vagga. Redan som tonåring jobbade han extra i verkstäderna och med en pappa som var apotekare samt upphovsman till ”Eau de Grasse Impériale” blev yrkesvalet aldrig något val.

Nej, det bara blev som det blev. Att befinna sig mitt i produktionen med alla blomsterfält och fabriker bidrog förstås.

Utöver ett utvecklat doftminne är förstås näsan ett oumbärligt redskap för en parfymör. Är det kanske så att världens skickligaste näsor har ett särskilt välutvecklat organ?

Nej, inte alls skrattar François Demachy, och sticker fram sin.

– Min näsa är helt normal. Självklart måste man ta hand om den. Men det är lätt att få ett vässat luktsinne. Börja med att dricka äkta pressad apelsinjuice istället för konstgjord, då lär du dig så sakta hur äkta apelsin utan tillsatser luktar.

Men hur skapar man då en parfym? Förenklat kan man säga att det är som att mixa en drink av tre smaker. Fast doften består av tre noter: toppnot, hjärtnot och basnot. Medan toppnoten är en påträngande typ som gapar hej så fort du fått av korken så är basnoten en sen jäkel. Ibland dyker basnoten upp först efter en halvtimme – men dröjer sig å andra sidan sedan kvar, ibland flera dygn. Mitt emellan toppnoten (som finns till för att fånga din uppmärksamhet) och basnoten finns hjärtnoten vars uppgift är att skapa harmoni i gruppen. En otacksam roll kan man tycka, men hjärtnoten belönas genom att vara den som styr doftens karaktär.

På parfymavdelningen är det förstås inte lätt att bli med en ny doft bland alla klichéer för manlighet respektive kvinnlighet. På herrdoftsidan vimlar det av tigrar, handgranater, skäggstubb och snabba bilar. Och på sidan för henne är det sanddyner, skira spetsar, blomster till förbannelse och fylliga läppar. Att välja doft är inte lätt, men inte heller något som bör göras i en handvändning.

Nej, det är det vanligaste felet. Det bör ta minst en dag, säger François Demachy samtidigt som vi förflyttar oss till hans kontor. Utöver en färgsprakande målning föreställande strandpromenaden i Nice nästan är rummet nästan tömt på färg. Inredningen är snudd på klinisk. Väggarna är högblanka och vita, golvet täckt av en pärlgrå heltäckningsmatta. En färg som var Monsieur Christian Diors signum. François Demachy, klädd i azurblå skjorta med rödlaskade knapphål, upplevs som en färgklick i den sobra miljön. På skrivbordet står en konstruktion som för tankarna till filmen Edward Scissorhands. En metallhand i vars fingrar det sitter pappersremsor doppade i olika essenser. Viftar man med handen bildar de olika enheterna en hel doft. Överallt kryllar det av små glasflaskor försedda med vita etiketter och korkar i metall. Men hur ser då hans uppdrag ut?

Du är förstås förpliktigad att hålla märkets historia i minnet och vi börjar aldrig från ingenting, utan bygger alltid upp en doft utifrån ett ackord som delvis härstammar från någon tidigare Dior doft.

Själv är han barnsligt förtjust i citrusdofter och på en takterass i anslutning till laboratoriet odlar han både bergamott och citroner. Diors mest kända herrdoft är banbrytaren Eau Sauvage vilken lanserades 1966 och som än idag är en ikon. Eau Sauvage, med sin rena krispiga doft uppbyggd av bland annat citrus, jasmin och rosmarin, slog knockout på myten att herrparfym mest var något för fjollor och narcissister.

Att väldoftens främsta uppgift är att förföra är inget att hymla om. I jakten på nya doftmolekyler som kan förvandlas till sex på flaska har Diors ”näsa” inga begränsningar alls, inte ens en budget. Men vad är det då för magi som gör att vi kan uppleva en skapad doft som åtråvärd? Ja, oftast beror det på att doften innehåller någon form av afrodisiakum, ett eggande ämne. Och nu pratar vi inte om blommor och blader, utan lite snuskigare molekyler som refererar till svett och underliv.

Självklart kan jag uppskatta odörer som inte luktar något vidare. Jag kan till och med tycka att en del saker som luktar riktigt illa kan vara intressant. Vi får inte glömma att vi egentligen är djur.

Viktigaste ingrediensen är dock vårt eget doftminne. Det är därför det här med doft är så personligt. På en nanosekund kan förnimmelsen av en doft frigöra känslor (bra eller dåliga). Vad vi triggas av är naturligtvis individuellt. Liksom vad vi tänder på. Det kan vare ett doftminne från tvättstugan, kusinen i badshorts som luktade klor, eller kanske lukten av oljigt garage. François Demachy håller dock inte på och rotar i gamla minnen för att skapa nya dofter.

Nej, jag reser. Fast främst för att hitta nya processer som omvandlar blommorna till extrakt. Det blir många resor till Indien och Egypten. Det är viktigt att se hur andra arbetar. Men också att insupa nya lukter. Men så älskar jag opera. Dramat, kostymerna och musiken framkallar känslor som jag använder mig av.

François Demachy visar ett hemligt recept på en doft han arbetar med just nu och som listar ett fyrtiotal ingredienser. I toppnoten återfinns bland annat bergamott och i basnoten sandelträ. I hjärtnoten dominerar kanel. Men tillbaka till valet, vad bör man egentligen tänka på när det gäller att bli med ny doft?

Vi män är unga på parfymavdelningen. Ni kvinnor har typ fyrtio års försprång, så det är klart att vi inte är lika raffinerade som ni. Vi vill framförallt lukta rent. Men när det gäller goda råd så vill jag bara säga Nej. Parfym är en gränslös värld där det inte existerar några regler alls.

På parfymavdelningen:

Det tar tid för en doft att utvecklas, så skynda långsamt.

Prova en doft minst ett par timmar.

Att prova på den egna huden är ett måste.

Prova max fyra dofter vid samma tillfälle.

Lukta lika gott som kollegan? Det kanske inte går. Den egna personkemin, som hudens ph-värde, påverkar hur en doft utvecklas.

Kommentera

Lästips

Häng med till Turkiet

av Karina Ericsson Wärn tisdag, 17 februari, 2015

Klä er enkelt

av Karina Ericsson Wärn måndag, 25 september, 2017

Skinnpaj

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 31 oktober, 2012

Vintage i Paris

av Karina Ericsson Wärn lördag, 25 augusti, 2012

Traditionell kvinna

av Karina Ericsson Wärn söndag, 20 januari, 2013

Alexander McQueen del 4/4

av Karina Ericsson Wärn söndag, 13 juli, 2014

Breda höfter eller?

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 22 augusti, 2012

Mjuk och len kropp

av Karina Ericsson Wärn söndag, 24 november, 2013

Sista dagarna!

av Karina Ericsson Wärn söndag, 21 juni, 2015

Kyla och långt hår

av Karina Ericsson Wärn söndag, 12 januari, 2014
Bläddra i arkivet