Modets Musor

Prunkande natur, film, gamla prylar och exotiska resmål är bara några av modevärldens inspirationskällor. Och så modet självt förstås, i form av gårdagens look i ny tappning. Men en äkta klassiker till näringsskälla är den livs levande musan. Hon – som genom sin blotta existens och närvaro ger upphov till idéer.

Den legendariska färgstarka societetsdesignern Paul Poiret (1879-1944) hade en alldeles privat musa i form av sin lite bleka och högst alldagliga fru Denise. Kanske var det hon som föredrog det enkla livet på landet istället för det mondäna storstadslivet i Paris, som fick Poiret att inte bara förklara krig gentemot den obekväma korsetten utan till och med förbjuda sina kunder att använda den. Men Musan hör nu inte bara till det förgångna, utan spelar en stor roll även idag. Den Parisbaserade amerikanen Rick Owens, som med sitt korpsvarta långa hår och gängliga lekamen ser ut att vara förgrundsfigur i ett gothic-band, har sin livspartner Michele Lamy som husmusa. Det mytomspunna paret är inte bara syskonsjälar utan har också båda ett extraordinärt utseende. Michele förkroppsligar den 40-50 åriga kvinna som Rick Owens designar för. Låt vara att kunderna kommer i ett slags mjukisversion. För extremare uppenbarelse än Michele Lamy får man leta efter. Hon gillar kaxiga högklackade boots som för tankarna till klövar, mjukt skinn, sotsvart och asymmetriska former i lager-på-lager. Låter det inte särskilt uppseendeväckande? Nej, men i kombination med att hon matchar sina guldtänder med mängder av tjocka guldarmband så gör hon ett rätt maxat intryck. Och hon ser till att Rick Owens håller volymen uppskruvad när det gäller designen. – Hon hindrar mig från att vara för konservativ. Och jag vet, att funkar inte det jag gör på henne, då funkar det inte på någon annan heller, har Rick Owens sagt som inte tror på att ”klä kvinnor som dragqueens eller dockor”.

Väckte uppmärksamhet gjorde även italienskan Anna Piaggi (1931-2012). Hennes excentriska garderob fylld med nyckelplagg ur designhistorien var så extraordinär att den 2006 förärades en separatutställning, ”Fashion-ology”, på Victoria & Albert Museum i London. Hon visade sig aldrig offentligt två gånger i samma ensemble. Och ingen kunde som hon konsten att bära upp en sidenpyjamas ihop med en antik Poiretkappa och samtidigt balansera en fågelbur på huvudet. Inte för inte var hon den brittiska hattmakaren Stephen Jones oumbärliga musa. Men, Anna Piaggi, med sitt ibland knallblå hår och sin skarpa ögonmake-up, var nu inte bara berömd för sina udda kreationer utan även för sina collageartade sidor i italienska Vogue. Texterna knattrade hon fram på en röd Olivetti skrivmaskin, som varit i hennes tjänst sedan 1969. Piaggis inflytande på modevärlden är oomtvistat och sedan 70-talet var hon inte bara Karl Lagerfelds musa, utan också hans ”alter ego” som han själv valt att beskriva den själsliga symbiosen.

En förkärlek till hattar hade också den egensinniga stilikonen Isabella Blow (1958-2007). Hon var bland annat verksam som moderedaktör med en osviklig fingertoppskänsla för vad som skulle kunna bli något. Hon upptäckte inte bara modeller som Stella Tennant och Sophie Dahl utan också designers. Isabella Blow köpte hela Alexander McQueens examenskollektion utan att tänka två gånger. Och hattdesignern Philip Treacy, vars musa hon blev, installerade hon i slutet av 80-talet hemma hos svärmodern vars bottenvåning transformerades om till en modistateljé.

I jämförelse med Michelle Lamy, Anna Piaggi och Isabella Blow framstår Betty Catroux och Loulou de La Falaise (1948 – 2011) nästan som alldagliga. Två kvinnor som genom den inspiration de skänkt Yves Saint Laurent själva har gått till historien, som muser. Långbenta androgyna Betty Catroux mötte en ung och vacker Yves Saint-Laurent på en ”väldigt, väldigt gay nattklubb”, det vill säga Regines i Paris, på 60-talet. På Regines lektes det med könsrollerna. Kvinnorna bar utmanande kostymer, utan någonting under kavajen, och killarna trängdes på herrtoaletten för att pudra näsan. YSL:s klassiker ”Le Smoking” från 1966, som när den lanserades sände chockvågor genom hela modevärlden, är tillkommen på Bettys inrådan. Även mångsysslaren Loulou de Falais, känd för sin eklektiska smak, försåg YSL med mängder av idéer. De tre blev en oskiljaktig trio, och är så än idag.

Professionella muser, som får betalt, i pengar eller i form av kläder – bara för att bara finnas till hands med sin utstrålning, stil och inflytande, är inte ovanligt. Konceptet är gammalt. Designers har alltid använt sig av stilsäkra personer med inbyggt pr-värde i marknadsföringssyfte. Lady Amanda Harlech, med sitt aristokratiska påbrå, har ett förflutet som musa hos John Galliano, men fungerar nu som Karl Lagerfelds musa, för Chanel. Liksom modellen Inès de la Fressange gjorde under 90-talet, även hon med blott blod i ådrorna. Med sin beniga kroppsbyggnad är hon slående lik Madame Chanel, och kom att passa perfekt som livs levande skyltdocka. Men att en äkta musa inte går att köpa för pengar har bland annat påpekats av den rådjursögda Audrey Hepburn som hade ett stort inflytande på Givenchy som designer, men som insisterade på att betala för plaggen hon delvis gett upphov till, och gärna bar. Och relationen mellan Marc Jacobs och hans musa Sofia Coppola har alltid beskrivits som ett givande och tagande goda vänner emellan. En som definitivt gett mycket av sig själv är Carine Roitfeld, tidigare chefredaktör för franska Vogue. Det är ingen hemlighet att hon under Tom Fords sju mest framgångsrika år under 90-talet försåg mannen med så mycket idéer att hon av många ansågs som Guccis och YSL:s inofficiella designer, som ju Tom Ford var chefsdesigner för. Snudd på anekdotisk är berättelsen om långa blonda Vanessa Bellanger. Från en dag till en annan avancerade hon från receptionist till musa hos John Galliano på grund av sitt utseende – lång och blond – och sin personliga stil.Remarkabel måste man även tillstå att Lou Lisa Lesage karriär är. Blott 12 år gammal fick hon epitetet musa, då Anne Valérie Hash föredrar att modellera fram sina skapelser i miniatyrstorlek – och vill göra det på en levande kropp. Hennes föregångare Madame Vionnet (1876-1975) nöjde sig med dockor.

Men om man nu inte har någon musa? Ja, designar man för ett märke med anor ligger det ju nära till hands att använda sig av arkivet. Att förvalta arvet, men ge det en ny twist. En som verkligen kan det här med förvaltning är Karl Lagerfeld som ju sedan 1983 är synonym med Chanel. Men har han aldrig lust att göra något annat än att presentera den ena chanelliga looken efter den andra? Karl Lagerfeld svarar med att citera Coco Chanel. – Chanel är stil. Mode går ur tiden, vilket stil aldrig gör. Men sedan lägger han till, apropå att han gärna inför sportiga element i sina kollektioner – Försök att komma ihåg var Chanel började, du vet, hon var först med att använda sportkläder inom mode. I själva verket så är hon mamma till allt mode vi har idag och det är bara självklart att använda sig av det arvet, för det går aldrig ur tiden. Och det finns alltid ett nytt sätt att förhålla sig till det.

De flesta designers är dock både historie- och muslösa i den meningen att de vare sig har fri tillgång till ett retroarkiv eller intar sin frukost varje morgon mitt emot en sprudlande inspirationskälla. I det läget gäller det att vara kreativ. Att ”hitta på något”. Vanligast är då att ta en sväng på ett museum, lägga sig på soffan med lite böcker, gå på jakt efter gamla prylar, eller kolla igenom dvd-utbudet. Dries van Noten hör till släktet som både sneglar bakåt och influeras av avlägsen folklore. – Jag har alltid varit intresserad av det förflutna, och i synnerhet av modets historia. Allt mitt arbete hämtar inspiration från det arvet. Det förflutna ser han som ett material, ur vilket han ”recyclar” olika element. Men själva idéerna tar sedan form när han påtar i den egna trädgården där han odlar tungt doftande rosor och svulstiga rhododendrons. Resultatet blir ett etnoinspirerat mode med en gammaldags patina som skänker det hela en känsla av tidlöshet.

Paul Smith är precis som Christian Laxroix en hängiven loppisentusiast. Hos Paul Smith förvandlas de fynd han gör inte bara till visningsrekvisita, eller transformeras om till ett skjortmönster. Prylarna flyttar också in i hans butiker där de blir till en chic inredning. Vivienne Westwood hör till dem som gärna går på museum. Favoritställe är The Victoria and Albert Museum i London. Där besöker hon avdelningarna med antika korsetter och historiska målningar föreställande kvinnor i turnyr och med upplyft byst. Intryck som minst sagt sätter avtryck i de Westwoodska kollektionerna.

En annan som vurmat för det förflutna var Yves Saint Laurent. Hans favoritförfattare var killen med madeleinkakan och lindblomstéet, Marcel Proust. Visserligen kan Proust prosa kännas nog så kvävande men den beskriver ett förgånget sätt att leva som stämde överens med YSL:s önskningar om livet. Visserligen hade YSL haft en enorm känsla för samtiden men på ett privat plan föredrog han ett gammaldags salongsliv. Säkerligen hade YSL:s fascination för Proust också att göra med ett slags identifikationsfaktor. Proust led av svår astma och levde ett avskärmat liv. YSL brottades med olika demoner i form av svåra depressioner och alkoholism. Problem som tvingade YSL att periodvis dra sig tillbaka – hemma, eller på institution.

Att i princip vad som helst kan ge upphov till en kollektion har portugisen Felipe Oliveira Baptista bevisat. Han var ute för att köpa en present till sin lilla son, och kom hem med en pop-up bok med hästar. Boken kom sedan att bli avstampet för Baptistas minimalistiska haute-couture kollektion för 2007 med former lånade från de fyrbenta djurens värld.