Årets Granntant 2014 heter Maria Lantz och får utmärkelsen med anledning av sin debattartikel publicerad i Dagens Nyheter den 12 december 2014. Så här skrev Maria Lantz, som är rektor vid Konstfack:
Förslaget att lägga ner de svenska Medelhavsinstituten ledde till en kraftig debatt som regeringen tog intryck av. Men tyvärr finns en allmän tendens i svensk kultur- och utbildningspolitik att isolera sig och sakna närvaro på de platser där kultur spelar en viktig roll. Till de senaste exemplen hör Konstnärsnämndens nyss antagna policy för bidrag till vistelser i utlandet.
Den innebär att Konstnärsnämnden inte längre ger stöd till vistelser i länder och regioner till vilka utrikesdepartementet avråder från ”icke nödvändiga resor”. Det handlar om ett fyrtiotal länder däribland Israel, Palestina, Indien och Thailand.
Denna nya policy är ett häpnadsväckande exempel på hur ängslighet blir till förmynderi.
För det första måste konstnärers resor betraktas som ”nödvändiga resor”. I stora konflikter ställs det mänskliga på sin spets och konstnärens bidrag kan då vara vitalt för ökat samförstånd.
Men nu försvårar regelverket möjligheter till besök och samverkan på platser där exakt det som behövs är just konst, kultur och berättelser bortom den mediala rapporteringen. Länder som Indien, Israel, Palestina, Kenya eller Filippinerna har både komplexa och intressanta konflikter och system som är viktiga att belysa.
Det är därför förödande att begränsa och kontrollera bidrag till internationella kulturutbyten, resebidrag, vistelsestipendier/residens och projektbidrag enbart utifrån ett lands säkerhetsstatus. Det innebär dessutom en helt ny färdriktning för svenskt konstliv.
Exempelvis hade Lina Selander, aktuell för nästa Venedigbiennal, inte kunnat göra sin poetiska film från Hebron i dag. Bidrag hade heller inte kunnat ges till Maryam Ebrahimis och Nima Sarvestanis ”Frihet bakom galler”, som handlar om ett kvinnofängelse i Afghanistan och som nyss fick en Emmy för bästa dokumentärfilm.
För det andra innebär Konstnärsnämndens beslut en syn på konstnären som någon som måste skyddas. De konstnärliga högskolorna ägnar dock mycket tid åt omvärldsanalys, etiska frågor och hur man närmar sig kontexter olik den egna, det är en del av professionen.
Utrikesdepartementets rekommendationer är självklart viktiga att beakta, men de är trubbiga verktyg. Samtidigt som Konstnärsnämnden vill skydda genom att hänvisa till UD:s lista finns det gott om farliga ställen i vitlistade länder. Brasilien är inte svartlistat men många av Rios favelor bör besökas med stor försiktighet. Säkerhetsläge och konflikter kan dessutom blossa upp snabbt, vilket alla resenärer måste förhålla sig till. Det vet även konstnärer.
Att myndigheten Konstnärsnämnden ska bestämma vilka platser som kan besökas med stöd av medel från konstnärernas egen visningsersättning är både magstarkt och tyder på okunskap om arbetssätt. Konstnärers drivkraft är ju att utforska och då tar man risker, men man bär också alltid sitt eget ansvar.
Om Konstnärsnämnden nu anser det nödvändigt kan ansvaret för den egna säkerheten skrivas in i samband med att ett bidrag beviljas. Men att staten ska eliminera risktagande genom att inte finansiera vissa projekt och hävda att den därigenom ”tar ansvar” är i praktiken en inskränkning av den konstnärliga friheten.
Maria Lantz
Årets Granntant kan vara en kvinna som sagt ifrån, hjälp till, höjt rösten eller bara påpekat något som vi alla bör känna till lite bättre. Det kan också vara en kvinna som enbart genom sin blotta uppenbarelse ger inspiration, eller som glömts bort och bör lyftas fram. Maria Lantz uppfyller med råge kriterierna.
Bild: Maria Lantz, Konstfacks arkiv.
Kommentera