Granne med Per Wästberg

lördag, 22 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Läsningen har alltid tagit stor plats i mitt liv. Som barn skapade jag ett eget bibliotek, satte in fickor längst bak i mina böckers pärm, och stoppade in ett hemmagjort lånekort. Tvingade sedan mamma och pappa att låna allt från Ture Sventon till Tvillingdeckarna. Innan jag började läsa själv var godnattläsningen ritual. Mamma läste högt ur Iliaden och Odyssén samt Tove Janssons alla berättelser. Pappa föredrog Astrid Lindgren och Åke Holmberg. Pappa köpte mycket nyutkommen svensk litteratur, vilket gjorde att jag i bokslukaråldern varvade Kitty och Maria Lang med Lars Norén, Leif Panduro och Willy Granqvist. Hemma fanns också ett ryskt klassikerbibliotek, så jämte svenska deckarna Sjöwall & Wahlöö alla ungdomsserier och nyutkommen lyrik (det var svårt), så sträckläste jag också Gogol, Tolstoj, Tjechov, Dostojevskij och de andra. Balzac var jag väldigt förtjust i, liksom Maigret. För att inte tala om Hemingway. Just Hemingway blev också en inkörsport till matlagningen, när jag läste Den gamle och havet (tror jag att det var) så blev jag så inspirerad av en måltid i boken att jag kopierade den: pasta med olivolja och vitlök samt ett glas rött. Då var jag väl kanske 12-13 år, och jag minns att jag hittade en slatt rött i skafferiet som smakade ättika. Mina föräldrar var inga stora drinkare. Tvärtom. Kanske var det faktiskt ättika.


Behovet av läsning håller i sig än idag, liksom förkärleken till Balzac, Maigret och många andra författare. Jag hade en kamrat som av sin pappa förbjöds läsa både Kalle Anka och Starlet (som jag prenumererade på – minns tyvärr bikinin jag sydde av en kökshandduk efter tidningens tips ) till förmån för ”bättre” litteratur. Hon slutade läsa böcker överhuvudtaget. Det blev VeckoRevyn för hela slanten när hon småningom kunde välja själv. Inget fel i det. Att läsa är det viktigaste.

Boken som objekt är också något att älska, hur den ser ut, doftar, omslaget, papprets kvalitet. Allt det där har delvis gått förlorat för mig då jag numera nästan bara läser böcker som jag laddat ner i min padda. Det nya sättet att konsumera litteratur beror på att vi hemmavid knappt har plats med fler böcker, och det är lättare att ha en padda i handväskan på semestern eller jobbresan, än ett antal tjocka böcker.


I sommar fortsätter jag mitt projekt med att läsa Per Wästberg, vilket tar tid då hans utgivning är minst sagt omfattande. Varvar med franska författare som Nina Bouraoui (som jag har svårt för, men jag skall ge henne en chans till). Läser inte Per Wästbergs böcker i någon särskild ordning, vilket gör att det ibland känns som om jag spolar en film fram och tillbaka. Hoppar mellan förr och sedan. Döm om min förvåning när jag i hans ”Ung mans dagbok” upptäcker att han ligger i en säng på andra sidan väggen. Eller gjorde. För sextiofem år sedan bodde han nämligen i det Parisiska grannhuset medan han studerade (nåja) på Sorbonne. Detaljrikt beskriver han ”mitt” kvarter som till det yttre är sig likt. När jag är klar med den unga mannens dagbok står Edith Warton och hennes ”The Ago of Innocence” på tur, igen. Att läsa tar tid, därför blir mitt läsande rejält lidande under mötesspäckade arbetsperioder som också innehåller många kvällsarrangemang. Semesterperioderna har blivit läsningens tid, en tid som varvas med promenader och matlagning. Bättre kan en ledighet inte bli, enligt min ringa mening.

Edith Warthon.

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Elizabeth David

fredag, 21 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Vilket gott fynd! På kvällspromenaden passerade vi antikvariatet Village Voice på Rue Monsieur Le Prince som har böcker på engelska som specialitet. Och där stod den i fönstret, granne med Henry Miller och Virginia Woolf: Elizabeth David Classics. I utbyte mot 18 Euro blev den vackra tegelstenen vår. Elizabeth David skriver fantastiskt om råvaror, matlagning och bordets historia. Och hon har själv en intressant biografi. Hon föddes 1919 i Sussex och reste till Paris som 19-åring. Några år senare skulle hon segla Medelhavet runt med sin gifta älskare. Samma dag som de kom till Italien deklarerade landet Storbritannien krig, och paret deporterades till Grekland. Senare följde ett konvenansäktenskap med en överstelöjtnant och ett liv i Kairo och Alexandria. Ambitionen hade varit att bli skådespelerska, men maten kom i vägen. Resorna, passionen och upptäcktslusten hade placerat henne i både franska, grekiska, italienska och egyptiska kök. När hon återvände till England 1946 började hon skriva om mat, och snart publicerade hon både kokböcker och långa matreportage i Vogue. Hon slog ett slag för enkla råvaror och introducerade olivoljan för sina landsmän. och kvinnor – då fick man köpa den på apotek där den var ett medel mot öronsprång. Summa summarum är Elizabeth David en succé som guide i matlagningen, eller bara som skriftställare om man så vill. Nu skall jag läsa om konsten att göra en omelett! Ett av kökets svårare konster faktiskt. Här kan du läsa mer om damen i fråga, som lämnade köket för gott 1992.

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Maubert Mutualité

torsdag, 20 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Promenerade på förmiddagen till matmarknaden vid Maubert Mutualité för inköp av lite godsaker som potäter och lök samt ingredienser till en grekisk lunchsallad. Kim får ibland stå och vänta själv, och det gör han bra. Han bara står som en stenstod där man ställt honom, reagerar inte ens om någon vill klappa honom. Märkligt exemplariskt. Lite tidningar blev det också, fast inte i tidningskiosken utan hos handlaren på Rue Grégoire de Tours där jag sedan femton år köper alla mina tidningar, kuvert, anteckningsböcker och pennor.






Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Ät miljösnällt

torsdag, 20 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

På 5 minuters gångavstånd, åt helt olika håll, har vi två fantasieggande stora butiker vars urval helt och hållet är ”biologique”. Det vill säga miljösnällt, mindre giftigt, samt producerat med tanke på både människor, framtid och miljö. Mer hållbart helt enkelt. Jag rekommenderar verkligen ett besök i någon av dessa butiker vid ett Parisbesök. Låt dig inspireras och få råg i ryggen som kritisk konsument på hemmaplan. Eftersom jag blir alltmer nyfiken på ett mer grönare kök är dessa butiker också stimulerande då de har så många råvaror som inte är animaliska som jag personligen aldrig använt i min matlagning. Men man ska inte vara rädd för att lära nytt och lära om. Självklart har de både kött, fisk och inte minst vin och sprudlande champagne. Vi är ju ändå i Frankrike! De olika mjölsorterna är jag extra intresserad av, har ju redan tagit till mig kikärtsmjölet (se tidigare inlägg om zucchiniplättar).

Den ena butiken heter La retour à la terre och ligger på 1 Rue le Goff i 5e, på en tvärgata nära Pantheon. På sin sajt har man recept att inspireras av (utan lockande bilder dock). Recepten finner du HÄR.

Den andra butiken heter Bio C’ Bon och ligger på 62 Rue Saint-André des Arts i 6e. Även deras sajt bjuder på recept, och med bilder, vilket känns trevligt när man skall slå in på ny matlagningsväg. Recepten hittar du HÄR.



 

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Känn igen en psykopat

onsdag, 19 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Sommar är lika med ingen papperstidning på morgnarna. Att frukostera och samtidigt bläddra från ledarsidor till kultur och strunta i sporten är en morgonvana jag är svårt beroende av. På sommaren gäller istället skärmen, datorns eller paddans, och även om nyheterna är samma som i pappersvarianten så är känslan en helt annan. Mindre genuin liksom. Tycker också att den digitala variantens annonser irriterar mig mer, det dyker upp undersökningar och kvasivetenskapliga påståenden i marginalen (kamouflerade annonser) som stör koncentrationen. Idag flimrade den här texten förbi i högersidan: ”Känn igen en psykopat.  Dricker svart kaffe är ett tecken”. Men alltså kära nån, alla VET väl att en psykopat dricker te. Nämen allvarligt, påståenden och rubriker av det slaget vill jag helst slippa när jag försöker läsa seriösa texter om saker och tings tillstånd. Fast det är klart, dagens värld är ju helt skruvad.


En som enligt kaffetecknet icke är psykopat är tolvåriga Kim. Igår öppnade jag Salong Karina och gav honom en ny frisyr. Pudelfrilla 2.0. Tror ni han blev glad för det? Inte ett dugg. Kanske psykopat ändå, tycker faktiskt han intresserar sig lite väl mycket för mitt morgonkaffe (med mjölk visserligen). Ju mer jag tänker på det så tror jag faktiskt han är en fyrbent psykopat. Lismar och är snäll när han vill ha något (svansen går, lyder varenda kommando, huvudet på sned….åh så snäll och duktig…får som han vill förstås). Understryker på somliga promenader sin höga ålder och kan ibland knappt gå på grund av plötsligt diffust sjukdomstecken (och blir då buren – jäkligt bekvämt). Travar alltid snällt BORTÅT men får någon typ av akut ischias när promenaden vänder om HEMÅT (tråkigt att vara hemma – roligare ute). Ser rar ut men är en dominerande bulldozer (fråga granntantens Musse, stackarn….). Kim är helt enkelt en manipulatörernas mästare, det om något är väl ett psykopatdrag. Och vem vet, han kanske gillar svart kaffe? Får prova i eftermiddag, slinker det ner en slurk vet vi vad vi närt vid familjens famn: en pudelpsykopat.

 

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

11 1 2 3 508