Mamma Punk

tisdag, 27 oktober, 2015 av Karina Ericsson Wärn
Den brittiska designern Vivienne Westwood behärskar minsann konsten att provocera till fullo. Hennes spetsiga ironi och anarkistiska hållning har lett till både berömmelse och rikedom. Och även en ordern. Den flotta utmärkelsen delades ut 2006 av drottningmodern herself, som förövrigt Vivienne Westwood anser vara Englands bäst klädda kvinna. Ordern Dames Commander of the Order of the British Empire fick fru Westwood för sin insats inom brittiskt mode. Och med ordern följde rätten att titulera sig Dame Westwood. Vilket hon gärna gör.

Vivienne-Westwood

Huruvida Dame Westwood, som gärna själv visar stjärten och trycker upp brösten så högt hon kan i sina egna kreationer, är en smart affärskvinna i kamouflage eller en galenpanna rådde det under 1980-talet delade meningar om. En del avfärdade henne som en lättstyrd produkt av dåvarande partnern Malcolm McLaren. Andra höjde henne till skyarna som ett egensinnigt geni. Idag är det bara att konstatera, att skriva om underkläder som provocerat, utan att ge Vivienne Westwood ordentlig plats, det är omöjligt. Och när det gäller de där omdömena från 1980-talet, så är hon nog en salig cocktail av både det ena och det andra.

Själva avstampet för Westwoods karriär ligger i 1970-talets stökiga högljudda punkrörelse, och medias smeknamn ”Mother Punk” är absolut berättigat. Westwood har till och med tillskrivits rollen som den brittiska punkens uppfinnare och urmoder, vilket kanske är att ta i en smula. Punken var ju en vrålande desperat undergroundprotest mot ekonomisk depression, arbetslöshet, nedskärningar, ökade klassklyftor och orättvisor i ett politiskt hårdnande klimat. Punkarna gjorde allt för att provocera makten. Det vill säga samtliga vuxna vars bäst-före-datum ansågs passerat för länge sedan.

En punkare skydde inga medel i det självpåtagna (och självupptagna) uppdraget att väcka uppmärksamhet och chockera. Bleka persikomjuka tonårskinder palperades med säkerhetsnålar. Hår formades till höga stela Mohikankammar. Skinnjackor försågs med kedjor och graffiti som flörtade med nazistiska symboler. På fötterna bars feta kängor att sparkas med och narcissismen var allas bästa vän, jämte aggressionen. Chicaste accessoaren var ett rakblad.

tumblr_inline_mno8kzwOvq1qz4rgp

Sexig Londonadress. En av punkens absolut häftigaste Londonadresser var butiken SEX (vad skulle den annars heta!) på 430 Kings Road i Chelsea. Den drevs av Vivienne Westwood och hennes boyfriend Malcolm McLaren. I butiken såldes egensydda S&M kläder i lack, gummi och läder tillsammans med fetishistiska accessoarer. Och så sönderskurna t-shirts förstås, med slogans som ”Fuck your mother” och ”Kill Me”. Nätstrumpan, som då bara förknippades med prostituerade och hopplösa kabaréer, var en av butikens basvaror.

SEX kom att bli den adress där både Westwoods karriär som modeskapare startade och där punkens förgrundsvrål nummer ett föddes: Sex Pistols. Malcolm McLaren plockade medlemmar till bandet ur personalen och bland kunderna. Basisten Glen Matlock var lördagsextra, och kom senare att ersättas med Sid Vicious när det kom fram att Matlock gillade Beatles. Johnny Rotten, Paul Cook och Steve Jones var snattande besökare. Westwood använde sig också av personalen. Blekhyade och mörkhåriga kaxiga Chrissie Hynde, som också hade en karriär som Pretenders stentuffa sångerska, fick agera modell. Hon kläddes i underkläder utanpå och gjorde strålande reklam för SEX. De gammaldags strumpebandshållarna och korsetterna förvandlades på punkarnas kroppar till symboler för uppror och sexuell perversion.

När stökiga Sex Pistols sedan uppträdde på scen med låtar som ”God Save the Queen” och ”Anarchy in the U.K” så var de förstås klädda i färdigtrashade scenkläder från paret Westwood och McLarens lilla butik. Ironiskt nog kom alltså punkrörelsens emblemband, med sin topp-till-tå look designad Westwood & McLaren, att bli en av musikvärldens mest välstylade band. Helt stick i stäv med en av punkrörelsens själva grundpelare: DIY. Do-it-yourself konceptet som sade att du inte bara skulle fixa till kläderna själv, utan kanske också ge ut ett litet ihophäftat fanzine, eller åtminstone vara med i ett band.

Från bondage till nyromantik. 1981 sällade sig så Vivienne Westwood till den mer traditionella modevärlden med en visning i London. Kollektionen hette ”Pirates” och det var förstås också temat. 1970-talets ohämmade punk- och bondagestil var nu definitivt en smula nedtonad. Den nyromantiska stilen med referenser till 1700-talets pirater och sjökaptener med krås i halsen och en korsetterad flicka i varje hamn vann inte genast gehör, men blev bara några år senare helt mainstream. En slags tidig gothic look som sedan repriserats med jämna mellanrum.

Inspiration till sina kollektioner hämtar Westwood alltid från det förflutna. Särskilt förtjust är hon i epoker då kvinnorna klädde sig i lager av underkjolar, hade blekpudrade ansikten och bar storbrättade hattar. Viktiga näringskällor är bland annat samlingarna på anrika historietyngda Londonmuseer som the Victoria and Albert och The Wallace Collection. Men även det skrivna ordet lockar och ger upphov till idéer, och då framförallt berättelser om Paris berömda kurtisaner eller porträtt av litterära horor som Fanny Hill.

Vivienne Westwood, som från början var lågstadielärare, har vare sig någon textil- eller tillskärarutbildning i bagaget. Och hon går rätt så otraditionellt tillväga när hon arbetar. Hon använder sig av ungefär samma tillvägagångssätt som ett barn när det ska göras kläder till barnkammarens dockor. Hon skapar helt enkelt plaggen genom att forma och klippa till dem direkt på kroppen. Ofta använder hon äldre antika plagg som förlagor, och anpassar och omtolkar dem till sin egen tid.

Med sin vurm för sekelskiftets avklädda boudoirstil med tillsnörpt midja, upplyfta fylliga inbjudande bröst och en putande stjärt inte bara understryker hennes kläder i kvinnan som en erotisk varelse utan poängterar ofta själva sexualiteten. Under 1990-talet gör hon trosor i mjuk smekvänlig (fusk)päls. Hon sätter könet i fokus med hjälp av hjärtformade blodröda fikonlövsapplikationer, placerar kvinnan på piedestal genom att sätta på henne löjligt überhöga platåskor och återupplivar den franska kokotten. 1995 döper hon en hel kollektion till ”Erotic Zones”.

vivienne-westwood_asp10126img1-300x300

Vad som dock renderar Vivienne Westwood en plats i modehistorien, utöver att vara Mamma Punk, är hennes lansering av underkläder som utanpåplagg och hennes uppfinning av minikrinolinen. Och första gången Westwood i lite mer rumsrena sammanhang gjorde det osynliga synligt var 1982 med kollektionen ”Buffalo”. Då lät hon catwalkens modeller bära skimrande strutformade satinbehåar av 50-talssnitt utanpå blusarna. Idén hade hon fått från bilder hon sett på kvinnor i Peru som var så stolta över sina västerländska underkläder att de bar behåarna utanpå kläderna. För då syntes de ordentligt. Och syntes gjorde minsann behåarna även på Westwoods visning, de nästan stal hela föreställningen. Aldrig förr hade världens samlade modepress sett något så knasigt. Om man nu bortser från punken förstås, och det får man lov och göra, för den hade inte visat upp sig i sådana här flotta sammanhang. Huruvida tilltaget med behåarna utanpå var ett genomtänkt statement av Westwood, eller bara knäpp en gimmick, är det dock ingen som vet, mer än Westwood själv. Men i vilket fall som helst, så blev kollektionen med sina oversized plagg som halkade ner från axlarna en estetisk triumf.

d34fa2608f9060af3c037a86de221e9e

Fuck up! Westwood har alltid sett det som sin mission att bryta mot alla sexuella tabun, utmana gängse moral och ifrågasätta våra idéer om god smak. När hon så låter fetischistlooken kliva ut ur garderoben, och introducerar korsetten som ett modeplagg att bära helt öppet till jobbet om man så vill, orsakar hon en smärre kontrarevolution inom modet. Från att ha varit ett stigmatiserat plagg förknippat med kvinnoförtryck, blir korsetten i Westwoods händer istället en maktsymbol. En symbol för kvinnors makt över den egna kroppen och sexualiteten. Och minikrinolinen, den korta puffiga vippande kjolen, presenterar hon 1985 i kollektionen ”Mini Crini” som en syrlig kritik av de breda axlarnas dominans och kvinnlig powerdressing. Westwood menar att kvinnor har tillräckligt mycket power i sig själva, och inte behöver extra breda ”manliga” axlar. Bättre att poängtera det som typiskt kvinnligt är, menar Westwood. Så istället framhäver hon den smala feminina midjan. Och med puff adderad nedtill runt höfterna så förskjuts proportionerna. Och Westwood hoppas därmed att de vadderade axlarnas död snart skall infinna sig. Vilket förstås också småningom skedde.

Vivienne Westwood är hälsosamt hänsynslös och säger själv att ”I just want to fuck everything up”. Och hon är en kvinna som lever som hon lär – på höga klackar och i korsett när hon har lust. Och när hon i slutet av 1990-talet ingick äktenskap med Andreas Kronthaler, en man hälften så gammal som Dame Westwood och så ung att han kan vara hennes son så bevisar våra höjda ögonbryn att det fortfarande är ”farligt” för en kvinna att bryta mot de konventioner som gäller för hur en ”normal” relation ”ska” se ut.

 

Kommentera

Lästips

Om rynkor och påsar

av Karina Ericsson Wärn fredag, 30 juni, 2017

Läsartävling

av Karina Ericsson Wärn söndag, 18 augusti, 2013

Walter van Beirendonck

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 10 september, 2014

Hos frisören

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 8 juli, 2015

Ditt bästa badplagg

av Karina Ericsson Wärn fredag, 19 juni, 2015

Sol och hud

av Karina Ericsson Wärn söndag, 17 mars, 2013

Herrfötter & händer

av Karina Ericsson Wärn söndag, 28 maj, 2017

Beckmans modefrågor

av Karina Ericsson Wärn söndag, 2 februari, 2014

Hotel des Grandes Ecoles

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 30 juli, 2014

Chanelikoner

av Karina Ericsson Wärn lördag, 15 augusti, 2015
Bläddra i arkivet