Bloomsbury

söndag, 20 oktober, 2013 av Karina Ericsson Wärn
Purpur, karmosin, jade och violett. Visst låter det vackert? Det tyckte konstnären Vanessa Bell (1879-1961) också.

Brittiskan Vanessa Bell var så förälskad i färgsprakande tyger och ovanliga mönster, att hon i början av 1900-talet reste runt till Europas marknader, i jakt på det sköna. Kärleken till det vackra delade hon med sin syster, författarinnan Virginia Wolff (1882-1941). Båda två var med i den löst sammanhållna numera legendariska Bloomsburygruppen. Andra medlemmar var snobben och konstkritikern Clive Bell, som gifte sig med Vanessa. Nationalekonomen Maynard Keynes, gift med Lydia Lopokova – dansös i Diaghilevs berömda ryska balett. Virginias make Leonard Wolff. Konstnären Duncan Grant. Filosofen G.E. Moore. Konsthistorikern Roger Fry, och så den excentriske olycklige författaren Lytton Strachey. En minst sagt färgsprakande kompott, av konstnärer, homosexuella (vilket var förbjudet), skarpa intellekt, bohemer och sköra själar. Sitt namn hade man fått av att man bodde i Londonstadsdelen Bloomsbury. Under en period i kollektiv. Något som omgivningen tyckte var suspekt.

På fredagarna hade man diskussionsklubb. Äntligen fick de vackra och talangfulla systrarna Vanessa och Virgina använda sitt intellekt. Att argumentera, och överhuvudtaget ha åsikter, ansågs inte vara något för 1910 och 20-talets kvinnor. Så, Vanessa och Virginia blev viktiga förebilder för unga damer som ville något mer än att vara maka och mor.

Inspirerad av den franska designern Paul Poirets (1879-1947) sekelskiftesateljé ”Studio Martine” startade Roger Fry konstnärsgruppen Omega. Poiret lät arbetarflickor med konstnärlig talang besöka akvarier och tropiska trädgårdsanläggningar, för att sedan omsätta intrycken i mönster för tyger, keramik, mattor och tapeter. Omegas signum blev handmålade färgfräcka kläder, lackröda stolar, knallgula serviser, dekorerade skärmar och skissartade tygtryck. Omega erbjöd en ”vackrare vardag”. En collageartad miljö av mönster och minnen.

Det finns många designers som i  senare tid inspirerats av Bloomsburygruppens färger och estetik. 2004 gjorde en rejäl djupdykning i det intellektuella 1920-talet. Den belgiska designern Dries van Noten (född 1958) kom att stå för den mest lyckade tolkningen. Inte så konstigt kanske, eftersom han alltid haft en förkärlek för Bloomsburygruppens färgpalett och delar deras uppfattning om att skönhet har ett värde i sig.

Bilder: Vanessa Bell, 3 x Dries van Noten hösten 2004.

Kommentera

Lästips

Ryggsäcken och Prada

av Karina Ericsson Wärn lördag, 28 maj, 2016

Ut ur garderoben, del 1.

av Karina Ericsson Wärn fredag, 24 augusti, 2012

Lingerie

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 4 februari, 2015

Fyra Parisbistros

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 2 januari, 2013

PARIS fullbokat

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 29 maj, 2014

Läsarbrev om blanka strykmärken

av Karina Ericsson Wärn tisdag, 15 mars, 2016

Hitta i väskan

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 23 augusti, 2012

Hubert de Givenchy

av Karina Ericsson Wärn söndag, 16 februari, 2014

Haute couture, del 2.

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 13 mars, 2013

Jan Hietalas goda gurka

av Karina Ericsson Wärn lördag, 31 augusti, 2013
Bläddra i arkivet