Igår tog jag min vanliga pendelflight till Paris igen. 16.10 från Arlanda. Planet var halvtomt. Har aldrig hänt förut. När vi på kvällen cirklade över den franska huvudstaden för att 15 minuter sedan landa kom jag att fyllas av en otroligt stor ömhet för Paris. Som om staden vore en person, en förmänskligad kropp med periferiqen som en stor kroppspulsåder och alla gator och passager som finmaskiga ådror. Vi passagerare satt alla knäpptysta, tittande ut genom fönstren, tagna av vad vi befinner oss mitt i. På RER-tåget in till stan var jag helt solokvist i vagnen. Först vid Stade de France klev det på ett antal vardagspendlare. Väl inne i stan bjöd maken på en sen supé, uppdaterade mig på alla hemska detaljer – men berättade också om ”alkoholen som motvapen”. I lördags bjöd vår flotta grannkrog Le Comptoir och den angränsande barerna Parisarna på ett glas vin. Budskapet: ni ska inte komma och sätta stopp för vår livsstil. Vi kommer fortsätta med att vara ute på terrassen, dricka alkohol, prata och ha roligt! Så, vädret är milt, och jag tänker tillbringa varje kväll på någon av mina favoritterrasser. Har du instagram kan du kika på hashtaggen #jesuisenterrasse där det läggs upp bilder från fenomenet terrasslivet som protest.
Kommentera