Vaknar gräsligt tidigt. Igen. Går ut med en motsträvig Kim. På Götgatsbacken möter vi nattsuddare på väg hem. Det är något speciellt med den där tidsrymden, då natt och dag går omlott. Jag har alltid vaknat tidigt. Men så där riktigt tidigt började jag vakna för 28 år sedan. Min pappa hade precis dött. I en hjärtinfarkt på väg hem från jobbet. Han blev 49 år. Sorgen som följde förvandlade den naturliga nattsömnen till ett konstigt tillstånd fördelat över en mängd akter där sorgsmärtan framåt småtimmarna blev så outhärdlig att gå upp var det enda alternativet. Gå upp och fortsätta. Röra ihop välling till nyfödda sonen. Se morgonljuset lägga sig över Katarina Kyrkan. Lyssna till sopbilarna. Stirra på morgontidningens rubriker, men inte orka läsa. Det sägs att tiden läker alla sår. Vilket dumt uttryck. Med tiden lär man sig dock att leva med sorg, den finns där som ett stråk, bredvid en hela tiden. Ibland klingar den till, långa perioder håller den tyst. Vissa tidiga morgnar, när ljus och ljud beter sig på ett visst sätt, blir jag katapultad till de där arla timmarna som varade i veckor för 28 år sedan. Imorse var en sådan morgon. Men sedan länge ser jag de tidiga morgnarna som en gåva, inte en börda eller stressfaktor. På morgonen har jag allt för mig själv, inte ens hunden orkar vara uppe, han hoppar över frukost och går och lägger sig igen. Sorglös.
Kommentera