I Paris är det lätt att få grepp om vad som väntar runt hörnet rent modemässigt. De kommande säsongerna anländer fortare än naturens. Nästan för fort. Minst sagt osynk känns det att fönstershoppa sommarklänningar och sandaler med kilklack – när det fortfarande känns som om hederliga svenska långkalsonger under jeansen vore bästa lösningen.
Det här glappet, mellan en idé om hur det ”bör” se ut – och hur det faktiskt förhåller sig, fick för ett antal år sedan rubriker i dagstidningen Libération. Paris är ett hett resmål för unga japaner – och de är verkligen ett häftigt inslag i gatubilden med sitt personliga men samtidigt konforma sätt att klä sig. Många unga japanskor (från välbärgade familjer förstås) skickas också till Paris för att utbildas. För många av japanskorna bli dock Parisvistelsen en besvikelse. De flesta anländer nämligen med en skev Parisbild.
De har läst franska VOGUE som om den vore en fototidskrift med dokumentära anspråk. När så japanskorna upptäcker att gatubilden inte domineras av fotomodeller. Att de flesta går i bekväma Converse istället för stilettos från Michel Kors. Och att stan långt ifrån är insvept i en doft signerad Diptyque – ja, då krackelerar deras världsbild. För många blir Paris en så traumatisk upplevelse, att de blir självmordsbenägna. Det tragiska fenomenet är så pass utbrett att det fått ett eget namn: PARISsyndromet.
Kommentera