Hur mår Adam, frågar vi varenda gång vi träffar vår franska bekant, mamma till Adam. Vi har känt Adam sedan han sparkade omkring i sin mammas mage. Idag är han tio år. Han älskar lammstek med sky och potatisklyftor med rosmarin, och att sparka fotboll. Han är underfundig, söt, rolig och smart. Så smart att han fått hoppa över en klass i skolan. Igår sade dock hans mamma: Adam mår inte bra. Och så berättade hon att Adam mobbas i skolan. Han gråter varenda dag, när han kommer hem från skolan. Det är för jävligt. Jag har inte kunnat sova, utan ser bara Adams lilla tunna gestalt framför mig, de där skrattgroparna och klipska blicken. En av målningarna i vårt vardagsrum har ett hål i kanvasen, efter en fotbollsmatch mellan Adam och Kim. Jag gillar att titta på den där revan, för då tänker jag på skuttande glada Adam. Som nu gråter varenda dag när han kommer hem från skolan, för att han blir mobbad av sina skolkamrater. Mobbing är vidrigt. Och skam åt alla vuxna på skolor som inte tydligt säger stopp och belägg. Som inte lägger sig i. Som inte förhindrar. Adam går i skolan i Rågsved, en Stockholmsförort som inte är världens roligaste förort. Skolorna i Rågsved är tyngda av problem av olika slag, men det är ingen orsak. Mobbing får bara inte förekomma. Alla små plantor måste få växa, frodas och trivas.
Kommentera