Mitt nya jobb!

måndag, 5 januari, 2015 av Karina Ericsson Wärn

Det händer ju då och då att man hjälper folk. Går ut med någon annans hund, hänger en påse medicin på influensasjuk grannes dörr och ropar efter någon som tappat en handske. Och mer därtill. En som jag bestämt nu verkligen behöver min goda assistans (ja inte för att han tappat någon handske) är grannfarbrorn Johan Rabaeus.

Trogna läsare vet att hans hälsena (känsliga personer kan sluta läsa här) liksom har gått av till 3/4. En arbetsplatsskada. Det skedde under dansanta repetitioner på Dramaten. Inte på Operan. På det senare stället är man ju van vid benspark, lyft och omöjliga rörelsemönster. Man till och med flyter omkring, som svanar, och flaxar runt i form av påfåglar. På Dramaten har man ju ett lite annorlunda sätt att ta sig fram på scengolvet. Vilket koreografen i detta fall borde ha tänkt på. Att det inte var medlemmar i ett danskompani som stod där på tiljan, utan skådespelare vana att hasa tungt för att se svårt deprimerade och lungsjuka ut, eller kila fram på tå med lätt krökt rygg för att se lite finurliga och konspiratoriska ut. Nåja, nog om hur man rör sig på olika scener. Eller inte. För nu är ju Herr Rabeus ben, i vilket den trasiga hälsenan sitter, fastlåst i ett slags avtagbart gips som ser ut som något som för tankarna till Garmisch-Partenkirschen och Stenmark (ja, jag vet … på vissa områden är jag begåvat ouppdaterad). En pjäxa! Och i handen har han en käpp. Denna pjäxa och käpp, och den haltande gång som föranleder pjäxan och käppen, har nu fått mig att fatta ett beslut: Herr Rabaeus behöver min hjälp!

Jag har sålunda börjat läsa in mig på Den girige. Ni vet den där pjäsen om en girig person, Harpagon, som går så bra på Dramaten att man hela tiden lägger in extra föreställningar av Den girige (money, money, money). Det är Herr Rabaeus som spelar Harpagon. Men inte så länge till (han vet inte om detta ännu). För när jag kommer till Stockholm kommer jag helt enkelt säga: stanna du där hemma med din pjäxa och käpp du inbillade sjuke (det där med ”inbillade” lade jag ju till bara för att vara lite finurlig och för att visa att jag kan min Molière, hur nu det gått till…). Hälsenans brott har jag sett på bild. Det var ingen trevlig syn må jag säga. Aubergine, är väl den närmaste liknelsen som dyker upp. Ja, ni förstår. Lila, purpur, bläckblått – det är bland de kulörerna och nyanserna man rör sig om man skall beskriva denna arbetsplatsolycka.

Kort och gott: jag kommer inom kort dyka upp på Dramaten som Herr Rabaues stand in. Jag menar, hur svårt kan det vara? Fast, nu måste jag rannsaka mig själv. Och berätta ärligen vad som hänt medan jag ägnat mig åt detta ”understudy” arbete. Det är satans svårt att memorera text. Det sägs att texten skall kopplas till rörelser, men jag vete katten. I vanliga fall har jag inga som helst problem med att gå och prata samtidigt. Men nu, som Harpagon. Väldigt svårt faktiskt. Så jag har kommit på en lösning. Jag skall bara gå, fram och tillbaka på Dramatens stora scen enligt ett strikt rörelsemönster och vara tyst. SAMTIDIGT levererar en inspelad Herr Rabaeus röst alla Harpagons repliker genom högtalarsystemet. Det kanske kan sändas ut i foajéerna också (måste ta upp detta med teaterns ledning, alltså tänk vad många extrabiljetter de kan kränga).

Nej, nu har jag inte tid med er längre. Haragon kallar. Av någon anledning förhåller sig Kim oerhört skeptisk. Men det beror nog bara på att han aldrig varit på teater. Jag har försökt återskapa en teaterlik miljö, Kim sitter i den nedsläckta salongen, och på mig faller ljuset från skrivbordslampan. Det skall nog gå vägen detta. Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam.

IMG_0317.JPG

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera