Dödlig linssoppa

måndag, 7 januari, 2019 av Karina Ericsson Wärn

När min pappa dog på väg hem från arbetet i hjärtinfarkt, 49 år ung år 1987, stod jag hemma i köket och gjorde linssoppa. Linssoppan hamnade dagen därpå i frysen, och där låg den tills frysen pga flytt behövde frostas av. Det tog drygt 15 år innan jag kunde äta linser igen. Linserna var så för evigt förknippade med hastig död och den tyngsta av sorger. Det var som om det vilade en förbannelse över linserna. Koka dem, ät dem – och någon kommer att dö. Till slut fick en bordsgrannes läckra lunchtallrik på Au Chai de l’Abbaye i Paris min linsfobi att lösas upp. På tallriken låg en ljum linssallad, gjord på de läckraste små Puylinser. Tillbehöret var en kraftig korv från Auvergne. Allt doftade himmelskt. Lite lagerblad i fonden, lök, buljong. En finstämd parfym omöjlig att inte sätta tänderna i. Beställde in samma rätt. Och sedan dess är linser flitigt förekommande i köket. Oftast röda, då de går så fort att laga.

I helgen gjorde jag en stor sats linssoppa. De röda fick sällskap av annat i samma ton: sötpotatis, morötter. I åkte också vitlök och gul lök. Allt frästes, ock kokades i grönsaksbuljong på tärning. Mixades när det var klart. Nu är frysen fullmatad igen med linser, i form av god soppa att ta med till jobbet. Soppa är den perfekta lunchmaten, man blir lagom mätt. Inte däst som efter en stadig måltid som jag helst intar på kvällen i sällskap med make eller kamrat.

Kommentera

Paul Austers penis

lördag, 5 januari, 2019 av Karina Ericsson Wärn

Att läsa romaner är nödvändigt. Via romanen förflyttas man till andra världar, får inblick i tider omöjliga att besöka annat än med hjälp av texten, blir nyfiken på maträtter man inte kände till, får bli en annan via textens perspektiv – via läsandet får man ut lite mer av livet helt enkelt. Blir glad, ledsen, arg, stimulerad, uttråkad. Vad som helst kan hända när man försjunker i en text.

Igår ägnades dagen åt jobb och åter jobb. Eftersom jag tycker mitt jobb är kul, är arbetet ingen börda, utan något jag (om jag inte passar mig) kanske ägnar mig för mycket åt. Jag får tvinga mig själv att ta paus från Excelark, planeringar, förvaltningsberättelse och olästa it-frågor (några av de saker som ligger på mitt bord just nu). Igår tvingade jag mig till att plocka upp och påbörja läsandet av en av julklappsbok: Paul Austers Winter Journal. Vilken läsglädje som infann sig från första raden!

Med sin egen kropp som utgångspunkt – med allt från böld på stjärten och svår ögonsmärta till barndomens trilla-omkull-ärr och den vuxnas panikångest – tar Paul Auster med oss på en resa genom sitt eget åldrande. En resa som bara finns en bokhandel bort från dig. Åk med! Här bjuder jag på ett avsnitt om Paul Austers penis.

Kommentera

Beckmans till max

torsdag, 3 januari, 2019 av Karina Ericsson Wärn

Vad är det som gör att man gillar sitt jobb? Svaren är många förstås. Och individuella beroende på vad man har för arbete, och behov. I mitt fall så gillar jag mitt jobb bland annat för att det är stimulerande och utmanande. Jag får träffa en massa spännande människor, från studenter till personal och däremellan samarbetspartners och personer som företräder olika myndigheter, nätverk…ja, you name it. Dagarna är fulltecknade, och omväxlande. Låter klyschigt kanske. Men mixen av pet med siffror och noggrannhet med policys i kombination med att tänka nytt och framåt, samt vända och vrida på små och stora problem, det får mig att trivas.

Nu börjar en ny termin. På agendan står längst bort i horisonten EXAMEN med storslagen examensmodevisning och examensutställning. Däremellan syns studenterna på Stockholm Furniture Fair och modeveckan. Bland annat, får jag säga igen. Projekten duggar tätt. Öppna tisdagsföreläsningar skall bokas in. Kommunikationsavdelningen skall kavla ut pressmeddelanden och uppdatera sajten om allt som händer. Inte minst skall nya ansökningar till designhögskolan och kvällsskolan strömma in under våren. Det digitala måste fungera. Och apropå det, trots att jag varje dag under jul- och nyår loggat in på ”min” jobbserver, så nekas jag idag tillträde. Är det jag som plötsligt gör fel? Eller är det IT som trilskas? Kanske någon spärr som slagit till….”du har överutnyttjat ditt jobbutrymme..”.

Kommentera

Benny & Beckmans

måndag, 31 december, 2018 av Karina Ericsson Wärn

2018 var till stora delar ett riktigt skitår. Min goda vän Benny Fredriksson, tillika chef under några år, begick självmord. Personligen anser jag att han blev utsatt för ett karaktärsmord. I denna tragedi finns inga ljusglimtar alls, men jag vårdar ömt minnet av allt vi gjorde tillsammans, slutligen begravningen för de allra närmaste. Jag är också tacksam för den nya bekantskapen med Bennys änka Anne Sofie von Otter. Och ibland, tycker jag mig höra Bennys snabba steg på ingång.

Benny utanför Parisporten. Foto: Anne Sofie von Otter.

På bra-kontot: För snart exakt år sedan tillträdde jag som rektor och VD för Beckmans. Fantastiskt kul. Ny arbetsplats. Nya människor. Nya regelverk. Ny styrelse. Nytt allting. Skapade mig snabbt ett arbetsrum att trivas i. Omgivningen, rummet, har alltid varit viktig för mig. Jag behöver trivas i det för att fullt ut kunna koncentrera mig, fundera, besluta och prestera. Och skall man som jag, ha karaktären som saknar fritid, blir arbetsutrymmet kanske än viktigare. Och vilket första år, makalösa studenter, magiska lärare och personal…ja, toppen helt enkelt.

Kinesisk press besöker mig på Beckmans Designhögskola.

Mycket har blivit lidande under2018. Simning och powerwalks har satts på paus. Har istället fokuserat på mental vila när tid funnits. Samla tankarna. Hantera sorgen. Vara öppen för att ompröva beslut jag fattat (det är inte alltid chefen har rätt). Umgås med de vänner jag värderar högt, varav kring en (numera fd) ständig sekreterare det blåst orkan non-stop. Väninnan Helena har tyvärr inte fastnat på bild!

Sara Danius, foto Pär Engsheden. Daniel och Charlotte Birnbaum. Johan Rabaeus och Camilla Thulin.

Strax är det 2019, må det bli ettår med mer toppar än djupa raviner. Och viktigast av alla är alltid barnen, maken, hunden och mamsen.

Kommentera

Pot au feu

söndag, 30 december, 2018 av Karina Ericsson Wärn

Lördagen innebar gäster på schemat.Dagen blev en riktig matlagardag. En pot au feu fick enligt konstens allaregler puttra på plattan i drygt tre timmar. Blev ljuvligt god. Till dessertblev det tarte au poire, inköpt hos ”vårt” bageri Gerard Mulot på Rue de Seine.Idag faller ett lätt regn, så lätt att det egentligen kan beskrivas som ettkonstant närvarande dis. Som om någon fuktat staden med en blomspruta. Perfektdag för läsning av julklappsboken Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie.Väldigt bra.

Kommentera

11 1 2 3 4 5 … 572