Familjen Beckmans

torsdag, 17 januari, 2019 av Karina Ericsson Wärn

I år fyller Beckmans 80 år. Det ska firas på ett eller annat vis. Planerna gror och knoppar. 80-tals firandet började i liten skala idag, med att jag bjöd grundaren Anders Beckmans döttrar Brim och Susanne samt barnbarnet Agnès Rosa på lunch på Sturehof. Toppentrio! Åt otroligt goda queneller gjorda på gädda från Kalix. Bubbel i glaset, i form av Ramlösa.

Igår var det också födelsedagskalas. Ledamoten av Gastronomiska Akademien, väninnan Charlotte Birnbaum fyllde år. Hon bjöds på en alltigenom italiensk middag hemma i köket. Att efter en intesiv arbetsdag ta itu med köksbestyr är för mig en form av avkoppling som jag högt uppskattar. Igår blev det en förrätt på zucchini/spenat/turkisk feta följt av vongole och slutligen en tiramisu. Häpp!

Kommentera

Grön soppa

söndag, 13 januari, 2019 av Karina Ericsson Wärn

Broccolihuvud, ruccola, gräslök och fryst grönkål åkte ner i en kastrull. På med vatten och i med grönsaksbuljong och svartpeppar. Kokelikok. I med mixerstav. Smaka av. Morgondagens lunchsoppa klar gjord på gröna rester.

Kommentera

Torsdagsfika och maxilångt

lördag, 12 januari, 2019 av Karina Ericsson Wärn

I måndags startade vårterminen på Beckmans Designhögskola. Full fart framåt. Mötena hakar i varandra som vanligt, det är modevecka och möbelmässa i Stockholm. Eleverna ska visa sina arbeten. Mode, möbler, och visuell kommunikation. Samtidigt har de som går sista året med full fart dragit igång sina examensarbeten. När (nästan) alla kopiatorer/skrivare brakar ihop samtidigt….blir det förstås kris och konsekvenser.

Nya gardiner på kontoret!

Men på torsdagseftermiddagarna hämtar vi andan med gemensam fika. På mitt rektorsprogram står också pussel med budget, det dyker alltid upp oförutsedda händelser som aldrig är gratis. En branddörr som inte är tät. Några maskiner som gått sönder. En assistans som behöver sättas in. En transport som blev dyrare. Och så vidare. Eftersom varken tid eller pengar räcker till allt, gäller det att prioritera. Och prioritera rätt. Och sedan förklara varför vissa åtgärder önskningar blev utan, just nu. Säkerheten går alltid först.

Försöker hinna läsa den här.

På agendan står också en rad festligheter som kräver maxilångt. Klickat hem en klänning från belgiska Cedric Charlier – som faktiskt blev perfekt.

Kommentera

Dödlig linssoppa

måndag, 7 januari, 2019 av Karina Ericsson Wärn

När min pappa dog på väg hem från arbetet i hjärtinfarkt, 49 år ung år 1987, stod jag hemma i köket och gjorde linssoppa. Linssoppan hamnade dagen därpå i frysen, och där låg den tills frysen pga flytt behövde frostas av. Det tog drygt 15 år innan jag kunde äta linser igen. Linserna var så för evigt förknippade med hastig död och den tyngsta av sorger. Det var som om det vilade en förbannelse över linserna. Koka dem, ät dem – och någon kommer att dö. Till slut fick en bordsgrannes läckra lunchtallrik på Au Chai de l’Abbaye i Paris min linsfobi att lösas upp. På tallriken låg en ljum linssallad, gjord på de läckraste små Puylinser. Tillbehöret var en kraftig korv från Auvergne. Allt doftade himmelskt. Lite lagerblad i fonden, lök, buljong. En finstämd parfym omöjlig att inte sätta tänderna i. Beställde in samma rätt. Och sedan dess är linser flitigt förekommande i köket. Oftast röda, då de går så fort att laga.

I helgen gjorde jag en stor sats linssoppa. De röda fick sällskap av annat i samma ton: sötpotatis, morötter. I åkte också vitlök och gul lök. Allt frästes, ock kokades i grönsaksbuljong på tärning. Mixades när det var klart. Nu är frysen fullmatad igen med linser, i form av god soppa att ta med till jobbet. Soppa är den perfekta lunchmaten, man blir lagom mätt. Inte däst som efter en stadig måltid som jag helst intar på kvällen i sällskap med make eller kamrat.

Kommentera

Paul Austers penis

lördag, 5 januari, 2019 av Karina Ericsson Wärn

Att läsa romaner är nödvändigt. Via romanen förflyttas man till andra världar, får inblick i tider omöjliga att besöka annat än med hjälp av texten, blir nyfiken på maträtter man inte kände till, får bli en annan via textens perspektiv – via läsandet får man ut lite mer av livet helt enkelt. Blir glad, ledsen, arg, stimulerad, uttråkad. Vad som helst kan hända när man försjunker i en text.

Igår ägnades dagen åt jobb och åter jobb. Eftersom jag tycker mitt jobb är kul, är arbetet ingen börda, utan något jag (om jag inte passar mig) kanske ägnar mig för mycket åt. Jag får tvinga mig själv att ta paus från Excelark, planeringar, förvaltningsberättelse och olästa it-frågor (några av de saker som ligger på mitt bord just nu). Igår tvingade jag mig till att plocka upp och påbörja läsandet av en av julklappsbok: Paul Austers Winter Journal. Vilken läsglädje som infann sig från första raden!

Med sin egen kropp som utgångspunkt – med allt från böld på stjärten och svår ögonsmärta till barndomens trilla-omkull-ärr och den vuxnas panikångest – tar Paul Auster med oss på en resa genom sitt eget åldrande. En resa som bara finns en bokhandel bort från dig. Åk med! Här bjuder jag på ett avsnitt om Paul Austers penis.

Kommentera