Granne med Per Wästberg

lördag, 22 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Läsningen har alltid tagit stor plats i mitt liv. Som barn skapade jag ett eget bibliotek, satte in fickor längst bak i mina böckers pärm, och stoppade in ett hemmagjort lånekort. Tvingade sedan mamma och pappa att låna allt från Ture Sventon till Tvillingdeckarna. Innan jag började läsa själv var godnattläsningen ritual. Mamma läste högt ur Iliaden och Odyssén samt Tove Janssons alla berättelser. Pappa föredrog Astrid Lindgren och Åke Holmberg. Pappa köpte mycket nyutkommen svensk litteratur, vilket gjorde att jag i bokslukaråldern varvade Kitty och Maria Lang med Lars Norén, Leif Panduro och Willy Granqvist. Hemma fanns också ett ryskt klassikerbibliotek, så jämte svenska deckarna Sjöwall & Wahlöö alla ungdomsserier och nyutkommen lyrik (det var svårt), så sträckläste jag också Gogol, Tolstoj, Tjechov, Dostojevskij och de andra. Balzac var jag väldigt förtjust i, liksom Maigret. För att inte tala om Hemingway. Just Hemingway blev också en inkörsport till matlagningen, när jag läste Den gamle och havet (tror jag att det var) så blev jag så inspirerad av en måltid i boken att jag kopierade den: pasta med olivolja och vitlök samt ett glas rött. Då var jag väl kanske 12-13 år, och jag minns att jag hittade en slatt rött i skafferiet som smakade ättika. Mina föräldrar var inga stora drinkare. Tvärtom. Kanske var det faktiskt ättika.


Behovet av läsning håller i sig än idag, liksom förkärleken till Balzac, Maigret och många andra författare. Jag hade en kamrat som av sin pappa förbjöds läsa både Kalle Anka och Starlet (som jag prenumererade på – minns tyvärr bikinin jag sydde av en kökshandduk efter tidningens tips ) till förmån för ”bättre” litteratur. Hon slutade läsa böcker överhuvudtaget. Det blev VeckoRevyn för hela slanten när hon småningom kunde välja själv. Inget fel i det. Att läsa är det viktigaste.

Boken som objekt är också något att älska, hur den ser ut, doftar, omslaget, papprets kvalitet. Allt det där har delvis gått förlorat för mig då jag numera nästan bara läser böcker som jag laddat ner i min padda. Det nya sättet att konsumera litteratur beror på att vi hemmavid knappt har plats med fler böcker, och det är lättare att ha en padda i handväskan på semestern eller jobbresan, än ett antal tjocka böcker.


I sommar fortsätter jag mitt projekt med att läsa Per Wästberg, vilket tar tid då hans utgivning är minst sagt omfattande. Varvar med franska författare som Nina Bouraoui (som jag har svårt för, men jag skall ge henne en chans till). Läser inte Per Wästbergs böcker i någon särskild ordning, vilket gör att det ibland känns som om jag spolar en film fram och tillbaka. Hoppar mellan förr och sedan. Döm om min förvåning när jag i hans ”Ung mans dagbok” upptäcker att han ligger i en säng på andra sidan väggen. Eller gjorde. För sextiofem år sedan bodde han nämligen i det Parisiska grannhuset medan han studerade (nåja) på Sorbonne. Detaljrikt beskriver han ”mitt” kvarter som till det yttre är sig likt. När jag är klar med den unga mannens dagbok står Edith Warton och hennes ”The Age of Innocence” på tur, igen. Att läsa tar tid, därför blir mitt läsande rejält lidande under mötesspäckade arbetsperioder som också innehåller många kvällsarrangemang. Semesterperioderna har blivit läsningens tid, en tid som varvas med promenader och matlagning. Bättre kan en ledighet inte bli, enligt min ringa mening.

Edith Warthon.

Kommentera