Vem var Monsieur Dior?

torsdag, 13 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Som jag nämnde tidigare i min blogg så har jag skrivit mängder om modehuset Christian Dior och alla dess huvudfigurer, så pass många bokstäver att man skulle kunna tapetsera en hel lägenhet med textlängderna. Återpublicerar härmed en text som jag för många år sedan skrev om huset ifråga för DV Mode. Vid tidpunkten var John Galliano husets chefsdesigner, men fick strax efteråt sparken med buller och bång efter att ha vädrat antisemitiska åsikter. I utställningen på Les Arts Decoratif som visas året 2017 ut finns förstås John Gallianos arbeten för huset Dior med, liksom alla andra chefsdesigners – från Yves Saint Laurent till dagens Maria Grazia Chiuri.

Det finns två Christian Dior. En couturier Christian Dior, som är nio år gammal. Och så en annan Christian Dior, betydligt äldre, född 1905 i Normandie. Och det är för att berätta sanningen om nioåringen, kring vilken det redan florerar en massa falska rykten och osanna historier, som den senare bestämt sig för att skriva sina memoarer. Ja, så där uttrycker sig Monsieur Christian Dior i boken ”Dior by Dior” som utkom 1957. Han tillägger också att nioåringen förstås har livet framför sig, och att modehuset Christian Diors bästa minnen därför ännu inte utspelat sig. Föga anade Monsieur Christian Dior att hans egen framtid snart skulle vara ett avslutat kapitel. För lite senare samma år dör han, endast femtiotvå år gammal.

Men vem var då Christian Dior, och skulle han känna igen sig om han idag steg innanför dörrarna hos Dior på 30, Avenue Montaigne i Paris? Ja, memoarerna avslöjar inget spektakulärt. Som person är Christian Dior blyg och skrockfull. Han vänder sig till en spådam så fort han behöver fatta viktiga beslut, vilket är ofta. Och han kämpar ständigt med sin vikt. Han är lätt korpulent. Men han är säker när det kommer till att skapa en ny silhuett. Och han vet vad han vill när det kommer till inredning. Avenue Montaigne inreder han i Louise Seize stil – såsom den tolkades på 1910-talet. Vitt och pärlgrått får dominera. Resultatet blir en elegans typisk för Paris.

Än i dag går högkvarteret i samma stil och färgskala, så nog skulle Christian Dior känna igen sig. Kanske skulle han be någon ta ner det stora fotografiet föreställande husets grundare som hänger i entrén – av ren blygsamhet. Och när man som gäst närmar sig rummen där kommande kollektioner växer fram så stängs dörrar och vita skynken kastas över allt som skulle kunna avslöja något om vad som komma skall. Precis som på Christian Diors tid.

Även det förflutna bevakas. En mulen Parismorgon får DV Mode nöjet att prata med Vincent Leret, konsthistoriker och ansvarig för Diors arkiv vars hjärta är Diors barndomshem i Granville, Normandie.– Ja, där finns ju dels en miljö, men också mycket konst och fotografier från Diors barndom – och så trädgården förstås. Vad många inte vet var att Christian Dior var en lika stor parfymör som couturier. Och blommorna i trädgården var en viktig inspirationskälla. Idag är barndomshemmet museum öppet under årets varmare månader. Och då och då åker Diors nuvarande parfymör François Demachy dit för att med sin egen näsa påminna sig om vad som gav upphov till bland annat Miss Dior.

Premiärkollektionen Corolle som presenteras den 12 februari 1947 i det sprillans nya huset gjorde genast succé. Av pressen döps den timglasformade silhuetten till The New Look. Över en natt blir Christian Dior världsberömd och snart är han omtalad som modets diktator, samt etablerad med butiker i bland annat New York och London. Att vara klädd i Dior, är detsamma som att vara välklädd. Och världen är lika nyfiken på kläderna som dess skapare – som inte är någon novis. Innan han blev med eget hus, finansierat av textilmagnaten Marcel Boussac, har han arbetat som designer hos haute-couture huset Lucien Lelong samt varit verksam som gallerist och modetecknare. Utöver att vara barnsligt förtjust i att leka charader är Christian Dior intresserad av sin tids konst och experimentella musik. Han umgås med Max Ernst och Jean Cocteau, gillar vad Schiaparelli gör, samt beundrar Coco Chanel.

Men, blyg som han är, hur handskas han då med all uppmärksamhet? – Han hade ju den här dubbelnaturen, han skilde på sitt offentliga jag, och sitt privata, säger Vincent Leret. Och nog gjorde han det alltid. När Christian Dior svimfärdig av scenskräck skall ta emot modets Oscar i USA 1947 – så kommer han på att han kan spela modeskaparen Christian Dior. Som en roll. Prata knackig engelska med fransk accent och hålla sig till att kommentera kjollängder. Och voila! Han möts av rungande applåder. Dag efter dag ikläder han sig sedan rollen.

Christian Dior föredrar en skulpterad form framför en naturlig – och i början har hans sömmerskor svårt att skapa kläderna såsom deras chef vill ha dem.

Jag ville att de skulle vara konstruerade som byggnader, skriver han i memoarerna. Vilket innebar att de fick byggas upp på en korsettliknande stomme, som förr. Ett tillvägagångssätt som ansågs omodernt och som ledde till att Chanel beskyllde honom för att vara en bakåtsträvare. Och visst var The New Look ett slags modets backlash. Men, genombrottet för den extremt feminina silhuetten måste ses i sitt sammanhang. Europa led av sviterna efter andra världskriget och man bar på ett uppdämt behov av vackra kvinnliga kläder. The New Look anlände som på beställning. Och Christian Dior har inget till övers för det bekväma – utan vill tjäna de mest exklusiva och eleganta kvinnorna. Och de låter sig villigt förpackas av honom. Prinsessor, filmstjärnor, drottningar och aristokratin – är hans kundkrets.

Samma år som han låter kjollängden krypa uppåt till strax nedanför knäet (1953) lanserar han ”Ligne Tulip” vars silhuett påminner om en tulpans och i sin stilguide ”The little Dictionnary of Fashion” (1954) betonar han vikten av att bära hatt i stan samt förordar en ¾ dels armlängd. För att hålla intresset uppe för huset Dior, lanseras en ny silhuett var sjätte månad. 1955 års H-linje (rak med markerat mittparti) ersätts av A-linjen(som bokstaven) vilken får ge plats åt Y-linjen (snäv nedtill bredd över axlarna). Christian Dior är också en skicklig affärsman, det är han som uppfinner systemet med licensavgifter vilket ger honom procent när andra producerar något som bär hans namn.

Men framgången har en baksida. Christian Dior sörjer att han måste flytta från sin lilla lägenhet fyra trappor upp på Rue Royal till ett mer representativt boende – och därmed bli av med den dagliga motionen. För på Rue Royal finns ingen hiss. Åtskilliga gånger försöker han banta, men finner det alltför trist. Till slut åker han iväg på en hälsokur till Toscana. Men istället för att återvända hem till Paris med en slankare midja, dör Christian Dior under Italienvistelsen i en hjärtinfarkt, den 23 oktober 1957.

Stafettpinnen som chefsdesigner vid det chockade huset Christian Dior tas nu över av den 21-åriga assistenten Yves Saint Laurent. Som inte blir långvarig vid huset. Yves Saint Laurent kallas snart in i armén för att skickas ut i krig mot Algeriet, hans eget hemland. Yves Saint Laurent får en nervkollaps och hamnar på psyket. Under tiden passar huset Diors ägare, Boussac, på att ersätta den unga nervklena designern med den franska designern Marc Bohan. Yves Saint Laurents motto: störta Ritz och hylla gatan, har kommit att rimma illa med vad huset Dior vill stå för. Yves Saint Laurent finner sig dock inte i att ha fått sparken utan stämmer huset Dior, och vinner. Skadeståndet blir grundplåten till ett eget hus.

Marc Bohan hyser dock inga revolutionära idéer – överhuvudtaget. I trettio år tjänar han huset Dior. Hans sobra stil går hem bland Diors trogna kunder. Men 1989 är det konservativa anslaget inte längre hållbart. Kläderna genererar inte en enda krona till ägaren. Det som håller Dior uppe är parfym och smink. 1989 säljs alltihopa till lyxkonglomeratet LVMH som anställer Gianfranco Ferré som chefsdesigner. Han stannar till 1996 då John Galliano gör entré. Galliano bjuder från första stund på ett färgsprakande drama och huvudrollen spelas av kollektionerna. Återigen blir huset Dior den teaterscen man en gång var.

Även John Galliano är föremål för Vincent Lerets omsorg. – Ja, arkivet innehåller ju allt från skisser och korrespondens till gamla parfymflakonger och klänningar. Men också det som görs idag. Vi tar noga hand om framtidens historia. Toiler och plagg förvaras i rätt temperatur. Seansen med Vincent Leret lider mot sitt slut. Men John Galliano då? Dörrarna förblir stängda. Till skillnad mot husets grundare verkar John Galliano älska att vara en del av den show och det spektakel som idag kännetecknar en Dior visning. – Jag ser på visningen som ett tillfälle att förföra samt berätta en historia som både roar och förmedlar en identitet, säger John Galliano i ett mejl till DV Mode apropå vår nyfikenhet. – Du kan antingen göra på samma sätt som dina samtida kollegor, eller bryta mönstret. Du måste vara öppen för experiment samtidigt som du är lyhörd för köparnas och pressens behov – allt det där kan du göra genom att kombinera teater med kommers. Men likheter då? Jo, även dagens chefsdesigner lägger sig i tillkomsten av Diors dofter, samt är besatt av sin kroppsform. John Galliano håller en strikt regim. Förebilden, när det gäller jobbet är bland annat Christian Dior. – Monsieur Dior har förstås haft ett enormt inflytande på mig och mitt arbete. Men också Madame Vionnet, och Paul Poiret. Personer som tog modet ett steg längre, som förändrade och utmanade vår syn på skönhet. Ett förhållningssätt som även präglar John Galliano, som minst sagt är unik. Av John Galliano finns det bara en. Kanske.

 

Bilder: egna blandat med arkivbilder från huset Dior.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Lästips

Läsarbrev

av Karina Ericsson Wärn söndag, 2 juni, 2013

Kom och träffas!

av Karina Ericsson Wärn lördag, 1 februari, 2014

Stil med Johan Rabaeus (1)

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 1 oktober, 2014

Mina shoppingtips

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 26 februari, 2014

Årets Granntant 2013

av Karina Ericsson Wärn lördag, 16 februari, 2013

Alexander McQueen del 3/4

av Karina Ericsson Wärn söndag, 6 juli, 2014

Svårtuggad kokkonst

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 17 juli, 2013

Det kom ett läsarbrev

av Karina Ericsson Wärn söndag, 23 mars, 2014

På spaning efter Paul Bocuse

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 13 maj, 2015

Kostymskolan, sista delen.

av Karina Ericsson Wärn söndag, 29 september, 2013
Bläddra i arkivet