Lite om denim

torsdag, 6 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn
Idag kan man klä sig hur som helst. Jeans eller kostym går lika bra. Måste man i jobbet ta hänsyn till hygien eller företagets profil – kanske något mer uniformt är ett krav. Typ vit rock eller flygvärdinneuniform. Är det denna totala frihet framför garderoben – i kombination med stigande arbetslöshetssiffror, som gör “workwear” till en evig trend? Arbetskläder – som något exotiskt åtråvärt.

look_23a

Vinnare i workwear-kategorin är definitivt jeansen som föddes under guldruschens dagar i San Fransisco 1853. Då öppnade Levi Strauss (?-1902) en grossistfirma som bland annat sålde ”midjeovareller” till förhoppningsfulla guldletare, byxor sydda i kraftig indigofärgad denim. Tyvärr lossnade fickorna, men genom att fästa dem med kopparnitar – löstes problemet. 1886 sydde Levi’s fast en etikett bakpå byxan som illustrerade hur slitstarka jeansen var. Två hästar drog i ett par jeans åt var sitt håll. Levi’s jeansen hade nu fått sitt omisskännliga utseende.

Under 30-talet odlades vilda västern romantiken, på film och i verkligheten. Den amerikanska ranchen blev ett spännande semesteralternativ. I brist på annat blev de blå styva byxorna som anpassade sig efter kroppsformenn en slags amerikansk folkdräkt. Riktiga cowboys bar jeans som var så långa att de uppvikta slagen nådde knäna. Men med 50-talets ungdomsrevolt blev jeansen något mer än en byxa för machomän. Samtidigt som Brigitte Bardot banade väg för ett ungdomsmode – så introducerade James Dean det första klass- och könsöverskridande modet. Klädd i jeans och t-shirt förflyttades fokus från yta till insida. Och som gjutna satt dom, jeansen, i rock’n’rollens virvlar. Brallorna blev en ungdomssymbol, och förbjöds på många skolor.

Öststaterna såg jeansen som en symbol för dekadensen i väst och fördömde byxorna. Vips, så blev de förstås en begärlig svartabörsvara. Under 70-talet förlades tillverkningen av kläder till ”sweatshops” i låglöneländer, priset på jeans sjönk – och nu blev brallan verkligen alla stjärtars byxa. Fasta som slappa. I Stockholm ringlade sig kön lång utanför Gul&Blå, butiken där man låg platt som en pannkaka på golv och bänkar – för att kunna kränga på sig de ultratajta jeansen. Som mönster och form dök denimtyget upp på allt från bokomslag till paket för bindor.

När så alla föredrog jeans, var haute-couturen tvungen att göra något drastiskt för att inte framstå som helt museal. På 80-talet lät man denimen äntra catwalken, gärna försedd med strass och glamour. Och hur det gick sedan, det vet vi ju. Jeansen är för evigt inte enbart alla stjärtars byxa, utan alla åkldrars och alla stunders. En alla tiders byxa.

Bild: Deniminspirerad look i silke, i design av Jason Wu 2014.

 

 

 

 

 

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Lästips

Spenat på turkiskt vis

av Karina Ericsson Wärn lördag, 22 augusti, 2015

Cassoulet

av Karina Ericsson Wärn söndag, 1 juni, 2014

Madame Grès, del 2.

av Karina Ericsson Wärn måndag, 28 mars, 2016

Karlar och klädkoder

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 5 februari, 2014

Linssoppa

av Karina Ericsson Wärn lördag, 6 februari, 2016

Om det här med vikt

av Karina Ericsson Wärn söndag, 7 oktober, 2012

Vintage i Paris

av Karina Ericsson Wärn lördag, 25 augusti, 2012

Cocktailparty

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 12 december, 2012

Lite om ingefära

av Karina Ericsson Wärn söndag, 22 december, 2013

Klädd på jobbet

av Karina Ericsson Wärn söndag, 27 januari, 2013
Bläddra i arkivet