Kurtisanen, korsetten och Vivenne Westwood. Korsetten har alltid både hyllats och kritiserats. Omgetts med rykten och mystik. Ansetts vara allt från korrigerande och ett nödvändigt stöd för det svagare könet till deformerande och politiskt inkorrekt. Gått från att vara funktionell till fetisch.
Korsettens sorti har dock aldrig varat för evig. Om och om igen har den gjort comeback. Bland annat med hjälp av designern Vivienne Westwood (född 1941) somsett det som sin mission att bryta mot sexuella tabun, utmana gängse moral och ifrågasätta våra idéer om god smak. När hon på 1980-talet introducerade korsetten som ett modeplagg att bära helt öppet till jobbet om man så ville, orsakade hon en smärre kontrarevolution inom modet. Vid den här tiden ansågs korsetten mer som ett erotiskt tillbehör, än som ett plagg. Till och med kanske lite fetischartad och kinky. Framförallt sågs korsetten som ett kvinnoförnedrande plagg, förknippat med underkastelse och kvinnan sedd som ett objekt. För Vivienne Westwood var dock korsetten långt ifrån ett plagg underordnat en patriarkal könsmaktsordning. Tvärtom.
Vivienne Westwood sneglar nästan alltid bakåt när hon skall skapa nytt. Särskilt förtjust är hon i epoker då kvinnorna klädde sig i lager av underkjolar, hade blekpudrade ansikten och bar storbrättade hattar. Samt korsetter. Viktiga källor är bland annat samlingarna på anrika historietyngda Londonmuseer som The Victoria and Albert Museum och The Wallace Collection. Men även det skrivna ordet lockar och ger upphov till idéer, och då framförallt berättelser om 1800-talets berömda kurtisaner eller porträtt av prostituerade i litterturen som Fanny Hill.
Kurtisanen, som var en kombination av verserad sällskapsdam och lyxprostituerad klädd i det senaste, levde under 1700-talet i en parallellvärld till den aristokratiska, ett slags halvvärld, vilket ledde till att de kom att kallas demimonder. Kurtisanerna var utestängda från societetens salonger, vilket betydde att de inte heller behövde böja sig för dess komplicerade regelverk och kvävande normer.
Under 1800-talet började de mest förmögna kurtisanerna att härma livet i salongerna och aristokratins umgängessätt, lade sig till med samma vanor och attribut. Något som både förfärade och fascinerade. När Londons mest kända kurtisan Catherine Walters (1839–1920) red genom Hyde Park i början av 1860-talet, iklädd en exklusiv perfekt skuren riddräkt, så fascinerades tillskyndande åskådare av både hennes fantastiska (välkorsetterade) figur, elegans och skicklighet i sadeln. Dagstidningen The Times kunde inte låta bli att rapportera om händelsen. Dock fick The Times dagen därpå smäll på fingrarna av den konkurrerande Daily Telegraph som i en ledare tillrättavisade The Times för att ha sänkt sig till att skriva om en ”skamlig slyna”.
Utestängd från societetens privata salonger, skapade den förmögna kurtisanen sin egen scen, framförallt gjorde hon det offentliga rummet till sitt eget skyltfönster. Hon använde sig av dyrbara smycken och exklusiva kläder för att göra reklam för sig själv när hon besökte konserter och teatrar eller flanerade på boulevarden. Cora Pearl (1835–1886), en av 1800-talets mest kända kurtisaner, lät sy upp sina kläder hos dåtidens mest tongivande designer, Charles Worth, och hade därmed samma klädleverantör som kejsarinnan Eugenie.
Cora Pearl, som egentligen hette Emma Crouch och kanske inte var född 1835, sägs ha fått sin oskuld tagen av en äldre man som hon mött på gatan i London. Han hade bjudit henne på söta kakor och alkohol. Sedan kom hon inte ihåg något mer. Men när hon vaknade upp fann hon en fempundsedel vid sin sida. En så stor summa pengar hade hon aldrig sett tidigare.
De betalande männen kom snart att avlösa varandra, och det i en rasande takt. Inom kort var Cora Pearl installerad i en svit på The Argyll Rooms. Ett nöjesetablissemang som ägdes av sutenören Robert Bignell. The Argyll Rooms var en kombination av bar, dansställe och kvinnor att hyra för en stund eller en hel natt. Huruvida prostitution, samt köp av sex, skulle vara tillåtet eller ej, diskuterades precis då som nu. I den engelska tidskriften Saturday Review argumenterade den 16 oktober 1853 en anonym skribent för The Argyll Rooms fortsatta öppethållande då ”What can’t be cured must be alleviated. It is better that some hundred females of loose life should be entertained for a few hours in a single room, than they should be encouraged to prowl around the streets”.
Det var under sin period på Argyll som Cora Pearl konstaterade att den prostituerades framtid inte var särskilt gyllene, utan oftast bestod av förnedring, fattigdom och sjukdom. Så ville inte Cora sluta.
Tillsammans reste Robert Bignell och Cora Pearl över engelska kanalen till Frankrike och Paris. För anständighetens skull reste de som gifta. Väl framme blev Cora helt betagen i den franska huvudstaden med sina nyanlagda breda trädkantade boulevarder och eleganta hus med praktfulla fasader. Hon bestämde sig för att stanna. Och det var här i Paris hon skapade sig själv, döpte om sig från Emma Crouch till Cora Pearl. Ett glimrande namn, passande för hennes nya identitet och framtid.
Fast framtiden blev inte precis som Cora Pearl tänkt sig. Återigen hamnade hon i händerna på en man, hallicken monsieur Roubisse. Han installerade henne i en mindre lägenhet, såg till att hon breddade sin repertoar av tjänster och blev omtalad som särskilt skicklig inom sitt område. Coras dröm om att vara sin egen, verkade gå om intet, tills monsieur Roubisse en dag dog knall och fall i hjärtinfarkt. Äntligen var Cora fri.
Männen Cora Pearl framöver kom att behaga med sin kropp, sin frivolitet och sitt sällskap hade både förmögenheter och titlar. Den unge Victor Masséna, tillika tredje hertigen av Rivoli och prins av Essling, försåg Cora med allt från luxuös bostad till pengar, juveler, tjänstefolk och egen kock. Han köpte henne hästar och betalade hennes förluster vid spelbordet, samt delade henne med ett antal prinsar och andra vad titeln beträffar nobla herrar.
1864 var Cora Pearl sedan ett par år Paris mest berömda kurtisan och innehavare av ett eget slott i Loire, en samling juveler vars värde uppgick till flera miljoner franc, en garderob som saknade motstycke samt ett antal palats. Tillgångar hon tillskansat sig genom att låta männen utmana varandra med sin generositet.
Coras slott var naturligtvis påkostat inrett enligt tidens stilideal och dess park ett under av perfektion. I boudoiren ståtade ett specialbeställt badkar i brons med initialerna CP på sidan. Slottet var Coras eget nöjestempel där middagsgästerna aldrig understeg femton till antalet, och där Cora själv alltid var huvudattraktionen i av henne själv väl regisserade scenarier. Vid en middag lät hon sig bäras in på en silverbricka, naken så när som på lite persilja som dekoration.
Att synas och bli omtalad för sin extravagans och skönhet var naturligtvis nödvändigt. Det gällde för kurtisanen att vårda sitt eget varumärke. Och visst lät Cora Pearl tala om sig, när hon syntes i sin droska inredd i gult siden, med en för dagen lika gul matchande hårfärg. För att inte tala om när hon uppenbarade sig i blå klänning, blått hår, och med en blåtonad hund vid sin sida.
Aristokratins män betalde dock inte kurtisanen enbart för en oförglömlig hud mot hud-upplevelse, eller en penetrering bland dyra parfymerade sidenlakan. Att bli sedd i en dyrbar kurtisans sällskap var att visa att man tillhörde de utvaldas skara som hade råd att betala för kurtisanens tjänster. Kurtisanens ohämmade lyxliv och påkostade uppenbarelse var en statussymbol som representerade pengar, makt och potens. Somliga män nöjde sig med att hyra en kurtisan som sällskap till teatern. En afton i Cora Pearls sällskap (bara synas inte röra) hade en prislapp på minst tiotusen francs.
Hos aristokratins kvinnor, vars män umgicks (eller ville umgås) i kurtisanernas sällskap, väcktes en nyfikenhet (och en hel del andra känslor förstås) på ”den andra”. Kurtisanens liv framstod som både mytiskt, och lockande. Genom att hon bröt mot alla de regler som fanns kring kvinnors sexualitet och uppförande, samt totalt struntade i att olika klasser inte borde beblanda sig med varandra, kom hon att leva i en air av självständighet. Alltid moderiktigt klädd kom kurtisanen också att bli en stilförebild, en trendsetter som vad hon än satte på sig skapade ett banbrytande mode. Hon kom att utöva en sådan lockelse på aristokratins kvinnor, att de började härma kurtisanens sätt att klä sig, och leva. Vilket Emile Zola påpekar i sin roman Nana (1880), ”kurtisanen bestämde modet, aristokratins damer följde efter”.
Under 1800-talets senare hälft gick det inte längre att skilja det högre borgerskapets damer från en kurtisan, då de talade samma språk, hade likadana aftonklänningar (ofta från samma välrenommerade exklusiva modehus), dansade likadant, samt ägnade sig åt samma amorösa äventyr. Något som naturligtvis upprörde. Bröderna Goncourt, franska skriftställare verksamma under 1800-talet, beskrev situationen som totalt demoraliserande. Aldrig förr hade klädmodets makt varit så diktatorisk och obeveklig (de hade förstås ännu inte upplevt Christian Diors strikta regler för midjor och kjollängder). Familjer gick från att vara förmögna till skuldsatta och utblottade på grund av kvinnors krav på att vara klädda i ”det allra senaste”.
Det viktigaste plagget i den sena 1800-talskvinnans garderob, vare sig hon var en demimond eller en dam med hög moral, var korsetten. Ett plagg med dubbel natur. Fortfarande var en kvinnas framtid avhängig äktenskapet. Den med smalast midja hade störst chans på äktenskapsmarknaden då den korsetterade midjan vittnade om att detta var en kvinna med allt under kontroll. Men med sin exklusiva, hudnära tillvaro var korsetten naturligtvis också förknippad med den nakna kroppens lockelser och därmed ett ämne i sig för förbjudna fantasier. Samt drömmar om ett friare liv, likt kurtisanens.
Och det är denna korsett som Vivienne Westwood lyft och lyfter fram. I Vivienne Westwoods värld är korsetten vare sig ett stödjande plagg för ett svagare kön eller ett stigmatiserat plagg förknippat med kvinnoförtryck, utan en symbol för kvinnors makt över den egna kroppen och sexualiteten. En makt som kurtisanen gick i bräschen för.
Bilder: Vivienne Wedstwood, boken Fanny Hill, Catherine Walters till häst, Cora Pearl, korsett 1870.
Kommentera