Ryggsäcken och Prada

lördag, 28 maj, 2016 av Karina Ericsson Wärn
Plötsligt ville alla ha en svart nylonryggsäck från Prada. Året var 1995. Att den kostade ett par tusen kronor avskräckte inte alls. Tvärtom. Och tur var det. Med ryggsäcken mer eller mindre räddades det gamla slumrande familjeföretaget Fratelli Prada, som grundats 1913 av bröderna Mario och Martino. Samtidigt skapades också ett banbrytande mode. Ett skifte skedde.

the-history-of-the-it-bag-prada-hans-feurer

Under hela 1980-talet så hade hög modestatus handlat om sex och höga slitsar (som hos Gianni Versace), frasande färgstark taft (som hos Christian Lacroix) och en silhuett så kroppsnära (som hos Azzedina Alaïa) att knappt ett par droppar av parfymen LouLou från Cacharel fick plats mellan hud och tyg.

Det nya Prada, vars grund lades av Marios barnbarn Miuccia Prada, blev från början lika oförutsägbart som begärligt. Med Prada lanserades ett anständigt mode med kjolar som aldrig var för korta och toppar som aldrig var för urringade, som förde tankarna till viktiga labbupptäckter och teoretiska problemställningar, som förenade sobert med sportigt. Som lät sig influeras av allt från svunna tider till gediget hantverk, och politik. Som var seriöst helt enkelt.

Miuccia Prada räknas idag som en av världens rikaste kvinnor, samt anses som en av världens mest inflytelserika personer när det gäller hur den modemedvetna klär sig. Tillsammans med sin man Patrizio Bertelli styr hon över ett imperium, som lustigt nog har sitt avstamp i en helt ogenerad designstöld som aldrig hamnade i domstol. Återkommer strax till den!

prada

Bröderna Pradas företag har av många beskrivits som ett Milanos eget Louis Vuitton. Men det är en bild som måste korrigeras en smula. Visst var de experter på vackra lädervaror som hade med guldkantat resande att göra, men framförallt var det små dekorativa lyxiga prydnadsting och presentartiklar Fratelli Prada var omtalade för.

I den tjusiga butiken belägen i den imponerande vackra gallerian Vittorio Emanuele, mellan domen och la Scala, var varenda produkt av högsta kvalitet. Man saluförde allt från mindre väskor till koffertar, men också handskar, paraplyer, promenadkäppar i exotiska träslag med elfenbenskrycka, små snidade prydnadsobjekt i fajans och sköldpadd samt flotta smycken.

Det doftade skinn, skursåpa och sandelträ. Kunderna var lika borgerligt förnäma som familjen Prada själva. När brodern Martino så bestämde sig för att satsa på politiken, istället för på lyxvaror av allehanda slag, blev Mario ensam kvar med ansvaret för företaget.

Brogi,_Giacomo_(1822-1881)_-_n._4608_-_Milano_-_Ottagono_della_Galleria_Vittorio_Emanuele_ca._1880

Mario fick med sin hustru två döttrar, Luisa och Nanda. Medan Nanda förblev ogift, så gifte sig Luisa med en excentrisk och rik marinofficer vid namn Luigi Bianchi. Paret fick tre barn tillsammans. Mariana föddes 1946, Maria Miuccia 1949, och så slutligen en son, Alberto, sex år senare. Familjen tillhörde Milanos övre skikt, var konservativa och troende katoliker. Mario tyckte att en kvinnas plats var i hemmet med ansvar för matinköp, menyer och barn. Basta. Familjens kvinnor skulle absolut inte intressera sig för företaget Fratelli Prada, helst skulle hon inte ens visa sig i butiken.

När Mario gick ur tiden 1958 kom ironiskt nog en kvinna att axla rollen som företaget Pradas huvudansvarige, hans egen dotter Luisa. Bröderna Fratelli var vid denna tid ett inte särskilt modernt ställe, man hade inte hängt med sin tid, och ekonomin var knackig. Vid denna tid var Miuccia bara barnet, och hade naturligtvis inga särskilda tankar om vad hon skulle syssla med som vuxen. Fast då mamman alltid förespråkade rejäla bruna promenadskor samt underkläder i vit bomull, så började hon förstås snart drömma om det som konstant förnekades henne i den konservativa miljö hon växte upp i “pink shoes, red shoes, pink dresses. Anything with color. Exciting underwear”.

Helgerna tillbringade familjen i sitt hus i Molina di Faggeto Lario, med utsikt över Comosjön. Uppväxten var relativt kravlös, dagarna hemma i Milano fylldes (utöver studier) med sådant som var passande en flicka i en finare familj. Promenader i Parco Sempione, besök på museet Pinacothèque de Brea och föreställningar på Operan. Som fjortonåring började dock Miuccia Prada tycka att föräldrarna var mossiga och det borgerliga familjelivet inte särskilt spännande. En helt normal inställning för en tonåring.

Miucci Prada blev snart otroligt radikal i sitt politiska tankesätt. På universitetet började hon studera statsvetenskap, vilket hon också senare, 1973, kom att doktorera i. Men konsten var också högintressant, och fem år studerade hon mim hos Piccolo Teatro i Milano.

Klädintresset fanns där hela tiden. Först experimenterade hon helt i tidens anda med en hippielook men lade istället snart sina egna fickpengar på Yves Saint Laurent och Pierre Cardin. Välskurna exklusiva plagg som hon kombinerade med ett och annat vintageplagg fyndat på loppmarknad och brittiska högkvalitativa klassiska plagg. En klädcocktail som resulterade i en högst egen stil, och som utan tvekan går som ett stråk genom Pradas kollektioner år från år. Då, på sent 1960-tal och under 1970-talet var det viktigaste för Miuccia Prada att inte se ut som någon annan, men också att alltid vara först med det nya. Och det nya, det skapade hon mer eller mindre själv med sina oväntade kombinationer.

Intresset för politik ledde till ett medlemskap i det italienska kommunistpartiet samt i Unione Donne Italiane, partiets feministfalang. Engagemanget var absolut inte enbart teoretiskt, utan Miuccia Prada var en flitigt förekommande på olika barrikader, inte minst i demonstrationerna för kvinnans rätt till abort. Sin klädstil anpassade hon inte alls, politisk korrekthet är inte något som ligger för Miuccia Prada. Blåjeans har hon aldrig använt, knappt byxor överhuvudtaget. Att dela ut flygblad i Courrèges och vintage Chanel gick alldels utmärkt. Men inte för inte blev hon småningom kallad för ”aristokommunisten”.

879-300x227

Om sitt politiska engagemang, som idag hör till det förflutna, har hon sagt att ”À cette epoque, si tu n’étais pas stupide, tu voulais changer la société et tu étais de gauche. Le PC (Partito Communista) était la version ”soft”. Mes copains étaient bien plus extrêmes que ça et me trouvaient presque conservatrice.”

Vad som kom att bli en vändpunkt för familjeföretaget, och för Miuccia Prada personligen, är en händelse som inträffar på skinnmässan MIPEL i Milano den 10 juni 1977. Där upptäcker Miuccia Prada, som nu börjat arbeta inom familjeföretaget, en kopia av en av Pradas väskmodeller i ett utställningsbås hos konkurrenten ”Sir Robert”. Antagligen världens första Pradakopia. Väskan är otroligt välgjord. Det går inte att skilja originalet från den oäkta.

Bakom falsariet döljer sig en man vid namn Patrizio Bertelli. Han är tre år äldre än Miuccia och har ett företag som heter Pellettiera d’Italia med bas i Arezzo i Toscana. Patrizio Bertellei har ett välsmort munläder och försöker med charm och humor slingra sig ur det hela. Miuccia Prada är dock inte den som låter någon slippa undan. Men istället för att ta det hela till domstol, som är hennes första tanke, erbjuder hon Patrizio Bertelli ett samarbete. Vill han tillverka Pradas väskor med exklusiv ensamrätt? Han kan inte gärna tacka nej eftersom han liksom redan börjat.

Året därpå, 1978, är det Miuccia Pradas tur att efter sin mamma axla ansvaret för familjeföretaget. Som feminist, kommunist och med en doktorsexamen i Statskunskap kände hon inte någon större entusiasm inför uppdraget ”Being so involved in the women’s movement then, and in everything that it was trying to accomplish, I thought that making bags or shoes or dresses was the worst way I could spend my time.”

cd5f91c0bf2976bbf69691baee0e16af

Miuccia Prada och Pradakopisten Patrizio Bertelli blir småningom ett par även privat. Efter åtta års samboförhållande gifter de sig den 14 februari 1987. “I knew it would be cheaper in the long run to marry her.”, har Patrizio Bertelli lite skämtsamt (får man förmoda) kommenterat övergången från sambos till äkta makar. Den första sonen Lorenzo föds 1988. Den andra, Giulio, föds 1990.

Tilltaget att erbjuda Patrizio Bertelli ett partnerskap, istället för att stämma honom för varumärkesintrång, är bara ett exempel på Miuccia Pradas kreativa tänkande. Ett tänkande som bland annat lett till att hon gärna söker efter otraditionella material. Det var så hon kom att intressera sig för en nylonkvalitet som användes av italienska militären i fallskärmar. Materialet var ultralätt, tåligt, vattenavstötande och svårantändligt. Miuccia Prada lät 1985 tillverka en minimalistisk ryggsäck i materialet, i svart. Det enda som skvallrade att den enkla nylonryggsäcken var från det flotta Milanoföretaget var den triangulära lilla Pradalogan i metall fäst på ryggans lock.

Miuccia Prada har sagt att idén till ryggsäcken uppstod ur en lust att göra det omöjliga möjligt, skapa en begärlig lyxvara av ett så ”lågt” och billigt material som nylon. Tilltaget lyckades. Men det tog ett tag innan den svarta nylonryggsäcken blev ”ett måste” och ett banbrytande mode. Hela tio år.

BGL0KDX_mk

Under tiden lanserade modehuset Prada sin första kollektion kläder för henne, hösten 1988. Skor hade redan gjort entré året innan. Patrizio Bertelli var nu inte bara en make och tillverkare av Pradas väskor, utan av sin hustru också utsedd till det gamla familjeföretaget Pradas högsta chef. Och så ser relationen ut än idag. Medan Miuccia Prada är den intellektuella som tänker kreativt och låter fantasin flöda, är Patrizio Bertelli den förslagna affärsmannen. En minst sagt vinnande kombo.

Underlinjer och butiker kom snart att lanseras i ett rasande tempo. Man öppnade butiker i Madrid, Paris, London och New York. Butiken i New York, på 57th Street, var en gammal pianofabrik som gjordes om av de nytänkande arkitekterna Herzog & de Meuron. 1992 såg den billigare linjen (allt är relativt) MiuMiu dagens ljus. MiuMiu (Miuccias smeknamn) blev en slags inkarnation av de lite dåligare flickorna som Miuccia i smyg beundrat i skolan. Det vill säga de som inte var tvungna att gå i nunneskor och klä sig i helt vita jungfruliga underkläder. 1997 blev det dags för Prada Linea Rosso att lanseras, och året därpå gjorde Prada Sport entrè. Andra varumärken köptes upp, som Helmut Lang och Jil Sander (för att säljas igen). Somliga inköp behölls, som Church’s skor (grundat 1873 i England) och Car Shoe (grundat 1963 i Italien av Gianni Mostile).

Kristen, Claire Belliard, Peter Lindbergh

Från dag ett var Pradakläderna exklusiva till både pris och snitt. Andades anor i kombination med något nytt. Ett ovanligt anslag under 1980-talet som frossade i blankt, färgstarkt, glitter och ibland vulgär glamour. För en intellektuell och konstnärlig elit anlände Pradaplaggen och accessoarerna som en befrielse. Hos Prada kunde de få utlopp för sitt uppdämda behov av att klä sig moderiktigt. Om man ville kunde Prada till och med benämnas som postmodernt, det vill säga helt i synk med den teoribildning som inom konst och arkitektur under 1990-talet höll på att göra upp med en renhetsfokuserad modernism. Hade man av olika anledningar svårt att spendera pengar på mode (min seriösa framtoning krackelerar om jag framstår som fåfäng) så erbjöd Prada en lösning. För Prada var så mycket mer än kläder. Att klä sig i Prada var att vara lika smart som paret bakom varumärket som inte bara byggt ett modeimperium och gjort holländska arkitekten Rem Koolhaas (född 1944) till sin husarkitekt, utan också grundat betydelsefulla institutioner för samtida konst. Fondazione Prada i Milano och Ca’ Corner della Regina i Venedig. Var man nu vare sig lika intellektuell, räknekunnig eller bevandrad i den samtida konsten som duon bakom Prada, fungerade kläderna och väskorna som ett bra kamouflage.

Pradas genuina intresse för den samtida konsten skapade också en konstfeber inom modevärlden. Och tvärtom. Ungefär i samma veva som ryggsäckens genombrott 1995 blev det helt okej att som konstintresserad åka till Venedigbiennalen OCH besöka Pradabutiken. Och omvänt. Att bara syssla med mode var nu inte tillräckligt. Idag har i stort sett varje lyxkonglomerat och anrikt modehus mån om sin seriösa framtoning en konsthall eller konstsamling. Annars verkar man inte vara med sin tid.

När det gäller konsten är det enbart toppskiktet av världens för tillfället mest intressanta konstnärskap Prada lierar sig med och presenterar på sina institutioner. Förstås. Som japanskan Mariko Mori (född 1967), italienaren Francesco Vezzoli (född 1971) och svenska Nathalie Djurberg (född 1978) samt Stockholmsbaserade belgiska konstnären Carsten Höller (född 1961), ingenjören bakom rutschbanan som år 2000 installerades på Pradakontoret i Milano, mellan Miucci Pradas kontorsfönster och gården. En snabb nödutgång att använda vid behov, eller för skojs skull.

a7c33e38e2aad4fb2fb365e1f4e91d0c

Men vad hände då med feministen och aktivisten Miuccia Prada? Hon lever i allra högsta grad. När damkollektionen för våren 2014 presenterades fanns i den spår av 1990-talets ”Riot grrrl”. En feministisk falang inom punkrocken grundad i Seattle som en motreaktion på att punken var en machovärld full av killar. Till ”Riot grrrl” banden hörde bland annat Bikini Kill, som på Pradas catwalk dök upp som ett alias iklädd kappa med en strassbikini utanpå, samtidigt som fonden var målad i klassisk muralaktivism-estetik. Mode, politik och samtida konst förenat. Ett banbrytande mode signerat Prada.

Texten är hämtad ur min bok BANBRYTANDE MODE (Atlantis Förlag).

 

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Lästips

Fina händer

av Karina Ericsson Wärn söndag, 22 september, 2013

Linssoppa

av Karina Ericsson Wärn lördag, 6 februari, 2016

Kyla och långt hår

av Karina Ericsson Wärn söndag, 12 januari, 2014

Hermès flotta pool

av Karina Ericsson Wärn söndag, 3 november, 2013

Stiltips för män

av Karina Ericsson Wärn söndag, 25 november, 2012

Grått är flott

av Karina Ericsson Wärn söndag, 19 maj, 2013

Göteborg utsålt

av Karina Ericsson Wärn fredag, 8 november, 2013

Rätt rouge!

av Karina Ericsson Wärn söndag, 15 november, 2015

Hotel Eldorado

av Karina Ericsson Wärn tisdag, 13 maj, 2014

Massera mera

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 24 april, 2013
Bläddra i arkivet