Rick Owens

söndag, 17 april, 2016 av Karina Ericsson Wärn
Rick Owens – en amerikan i Paris – eller från goth till gudomligt
Namn: Rick Owens Ålder: 55 Bor: Med sin hustru och tillika inspirationskälla Michèle Lamy i Paris sjunde arrondissement. Bakgrund: Född och uppvuxen i Kalifornien. Hoppade av konststudier vid Parsons i Los Angeles för att istället studera mönsterkonstruktion och drapering. Grundade sitt eget varumärke 1994. Hade sin första visning 2002 i New York, vilken sponsrades av Anna Wintour och Vogue. Erbjöds sedan jobb som designer hos franska pälsmärket Revillion, grundat 1723, och bosatte sig i Paris 2003. Aktuell med: Alltid med sina kollektioner samt även The Spotlight Club, 2 Rue Fabert, 75007 Paris.

rick-owens

Egyptisk sarkofag kanske. Eller krematorium. Och franskt 1800-tal. Rick Owens huvudkvarter vid tjusiga Place Palais Bourbone är allt på en gång. Exteriört ett dekorerat klassiskt Parispalats, interiört en rå minimalistisk betongbunker. Innehållsmässigt både arbetsplats och bostad. En dualitet som även finns hos Rick Owens själv. Sin hustru sedan många år, Michèle Lamy, träffade han via sin dåvarande pojkvän.

Rick-Owenss-home-@-decor8.gr-6

7244271306_4eb51b7810_o

Rick Owens har med sina svarta skruvade mjuka skinnplagg, asymmetriska avslut och kroppsnära plagg i kokt kashmir samt överdimensionerade kilklacksboots mer eller mindre blivit Mister Goth. Fast faktum är att det där mörka dova de senaste åren delvis gett vika för något annat. Kollektionen för sommaren 2013, beskrevs av moderedaktören Tim Blanks som en möjlig väg till kontemplation över livet själv, inte minst över eventuella egna synder. En tanke som kanske uppstod av det faktum att de skimrande spartanska semitransparanta guldtonade, elfenben- och mauvefärgade plaggen i sig förde tankarna till gudarnas antika Grekland. Men presentationen hjälpte också till att skapa en sakral känsla. Kollektionen presenterades mot en fond av flödande skum, som på ett urspårat party på Ibiza, fast här skapades istället en illusion av att vara ovan molnen, vilket gav det hela en spirituell touch.

Men vad tycker då Rick Owens egentligen om att oftast bli etiketterad som en designer specialiserad på en cocktail bestående av dystopi och punk, känner han sig någonsin feltolkad? – Jag tror inte jag har något att vare sig protestera emot, eller försvara, det som sagts är antagligen lite sant, vare sig jag tycker om det eller inte, säger Rick Owens som visuellt ger ett lätt skräckinjagande intryck.

I Parisbutiken i Palais Royals vackra arkader finns han som en väldigt realistisk halvnaken vaxdocka, med muskler och allt. Även i verkligheten är han förbluffande stor, rent fysiskt. – Well, ibland känner jag besvikelsen när folk träffar mig, att jag inte är så extrem som de önskar att jag skall vara.

Nej, hans look med långt korpsvart hår och lite kantiga men öppna ansiktsdrag har inget med verklighetens amerikanska västkustsnubbe att göra. Återigen denna dualitet. Han ser hård ut, men är en mjukis. Över Rick Owens estetik finns dock inget tudelat. Den är konsekvent, och därmed alltid igenkännbar, och på senare år också flitigt kopierad. Lager-på-lager är en av nycklarna. Men vad är egentligen bäst, mer eller mindre? – Personligen föredrar jag mindre. Jag har alltid gillat den där legenden om Edie Sedgwick, en av 1960-talets undergroundpersoner, som reste runt i Europa med enbart svarta nylonstrumpor, en t-shirt och två minkpälsar. Och för att inte tala om Jean-Michel Frank, en av 1930-talets stora möbeldesigner. Han ägda fyrtio grå kostymer, alla exakt identiska. Jag gillar den idén, att plocka upp ett väldigt enkelt och fungerande koncept, och sedan hålla fast vid det. Fast en extrem lager-på-lager look kan också vara våldsamt attraktivt. Jag gillar det extrema, det vill säga antingen eller.

Personligen klär sig Rick Owens i sin egen design, och har samma kläder på sig oavsett om han jobbar, går till gymmet eller går på fest. Okomplicerat skall det vara, vilket också gäller själva designen. – För det mesta försöker jag undvika onödiga komplikationer eller att göra saker som är ologiska, som skapa fickor som inte fungerar särskilt bra, eller för många hyskor och fejkade knapphål eller strukturer som skär in i kvinnokroppen på ett grymt sätt. Jag försöker också undvika alltför övertydliga sexuella klichéer. Men, kläder skulle inte vara kul om det inte fanns ett fullständigt absurt moment, som en tokig ärmvolym eller en överdriven läderaxel. Jag försöker hålla mig till 90% förnuft, och 10% galenskap.

R.Owens_1067_SS11_PW_high-_komp

Många varumärken har på senare år adderat väskor till sina kollektioner, inte för att de är experter på väskdesign, utan för att rida på It-väskans våg och via den öka på inkomsterna. Till väskor har dock Rick Owens ett inte helt okomplicerat förhållande. – Det stämmer, jag stod emot väskor länge. Jag har alltid tyckt det känts friare med superfunktionella fickor, man blir mindre beroende då, än om man måste bära omkring på något, som man dessutom skyltar med. Jag vet att många tycker det kan vara knepigt med fickor då de påverkar kroppens silhuett, men är det inte kaxigare att inte bry sig om det? Fast jag kan också gilla hur dagens väskor kan vara en motsvarighet till forna tiders korsett, en solfjäder eller ett parasoll. Jag är för allt som har en kokett charm. Fast absolut, jag föredrar saker med hög funktionalitet och när jag själv gett mig på det här med väskor så handlar det mest om att fokusera på resenären.

Varumärket Rick Owens innehåller idag lite olika produkter. Dels klädlinjen Rick Owens och underlinjen Rick Owens Lilies, sedan geometriska lapptäcksmattor av päls, och möbler. Bland annat. Möblerna är gigantiska och sakrala, som gjorda för ett tempel. Och så finns där också The Spotlight Club, vad är det? – Ah, en total egotripp. Jag ville ha ett lämpligt ställe att dansa till hard techno på, musik som jag gillar, så jag startade en klubb här i kvarteret. Och jag ville ha en totalt gränsöverskridande och tillåtande atmosfär, vilket jag saknat i Paris. Men klubben handlar absolut främst om musiken och att dansa. Koncentrerad euforisk primaldans. Dansa är ju ett av de mest enklaste och grundläggande uttrycken för glädje, och jag uppskattar kanske dansen än mer idag, än vad jag gjorde för tjugo år sedan.

Klubben låter onekligen lockande, och är man ett fan av Rick Owens, och bär hans kläder, ja då kan det aldrig gå fel eftersom de fungerar i alla lägen.

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Lästips

Stekta grönsaker med fetadipp

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 12 mars, 2014

Hallux Vulgus?

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 23 april, 2014

Shoppingtips

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 5 mars, 2014

Donna Karan

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 29 maj, 2013

Strykning

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 28 maj, 2014

Känslig hy?

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 29 juli, 2015

Hängt Kött

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 22 april, 2015

Svalkande Sima

av Karina Ericsson Wärn tisdag, 3 maj, 2016

För oss skofetischister

av Karina Ericsson Wärn måndag, 20 augusti, 2012

Underklädestvätt

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 23 augusti, 2012
Bläddra i arkivet