Älskade body!

söndag, 6 september, 2015 av Karina Ericsson Wärn
Ropen skalla – en body åt alla! 1980-talet var ett minst sagt generöst decennium. Frisyrerna sprejades sockervaddshöga. Axlarna fick extra power med hjälp av skumgummivaddering och de nyfödda yuppisarna gjorde feta börsklipp.
060601-yuppiehandbook01

1980-talet gav oss också en massa nya prylar och fritids-syselsättningar. Bakmaskinen, solariet för hemmabruk och spegelväggar är bara några populära 1980-tals uppfinningar. Men till decenniets absolut bästa present måste ändå den hudnära bodyn räknas.

Bodyn är det supersmarta allt-i-ett underplagget som inte bara effektivt tar kål på allt vad oönskade glipor heter, utan också hjälper till att skapa den alltid så åtråvärda strömlinjeformade silhuetten. En silhuett utan bulliga utbuktningar eller bulkiga underklädeskanter. Att bodyn är en av 1980-talets bebisar är inte alls konstigt. Efter 1970-talets vurm för behålöst och närmast religiösa dyrkan av allt som var helt ”naturligt” så förde 1980-talet med sig (enligt backlaschens princip) en kroppskult av ett slag som inte skådats sedan 1600-talet vars sällskapsliv styrdes av benhårda regler för hur man skulle gå och stå och vifta med solfjädern. En kontrollerad kropp var under 1600-talet helt enkelt detsamma som en kultiverad kropp – en devis som 1980-talet tog till sig med hull och hår.

25

Jane Fonda övergav utan större problem 1970-tals karriären som politisk aktivist och blev under 1980-talet istället hela världens aerobicdrottning i tajt lycra från topp till tå. Och i svensk teve lärde Susann Lanefelt oss att kniiipa rätt. En vältränad muskulös kropp blev 1980-talets viktigaste attribut och jösses vad det stönades och svettades framför de sprillans nya videobandspelaren hemma i vardagsrummen. Helst av allt skulle den nya hårda kroppen förstås också vara gyllene solariebrun, och tåla att visas upp i alla mini spegelsalar à la Versaille på både discot, gymmet, i hallen – och i det aprikosa sovrummet förstås. De nya tajta avslöjande sportkläderna i mintgrönt, turkost och neonrosa tog snart klivet ut från work-out lokalen och flyttade in i vår vardagsgarderob. Bodyn, som hämtat inspiration från både dansens klassiska leotard och work-outens knallfärgade träningskläder i stretch blev nu varje välklädd karriärkvinnas måste-ha-plagg.

Och bodyn användes absolut inte bara som ett plagg att bära under den eleganta knytblusen, utan som en smart tröja-trosa-i-ett. Med den formande och samtidigt stödjande lycran behövdes heller ingen behå – om man nu inte var utrustad med en alltför generös byst förstås. Amerikanska designern Donna Karan (f.1948) blev de nya power-kvinnornas älsklings designer med sina smarta eleganta kombinerbara ”capsule” kollektioner som andades både effektiv business och kvinnlig sensualism på en och samma gång. Bodyn lanserad 1985 blev hennes signum.

stylehunter_bodysuits_donnakaren_s1986

Det tidiga 1990-talets åtsmitande body bar dock den tunisienfödda och Parisbaserade Azzedine Alaïas (f.1940) signatur. En mästare på allt vad stretch innebar och som också gick under smeknamnet ”The King of the Cling” – eftersom hans kläder smet åt som en andra hud. Den som nu inte hade råd med vare sig Donna Karan eller Azzedine Alaïa gjorde proffsdansarnas specialaffärer med sina leggings, benvärmare, trikåer och leotarder till sin nya favoritbutik.

Azzedine-Alaia-Vintage-91

Underklädernas historia innehåller naturligtvis flera formande föregångare till 1980-tals bodyn. Under 1920-talet blev det högsta mode att sporta och dansa tango. En platt androgyn kroppstyp var nu vad som gällde, och det blev inne att vara ung. Coco Chanel gjorde succé med sina ungdomliga följsamma jerseykläder tillverkade i en trikå som tidigare bara använts i herrunderkläder. Korsetten, som hållit kvinnokroppen i ett stadigt grepp under flera hundra år – blev nu ett underplagg för gamla tanter med tunga bröst. De unga drog istället på sig allt-i-ett-kombinationer som var både behå, underklänning och trosa i ett. Camisolen, det vill säga det tunna silkiga linnet, förenade sig med trosorna av shortsmodell som gick under namnet french-knickers. Aldrig tidigare hade det varit så enkelt att klä på sig. Men precis som nu, ville även de äldre vara yngre. Och vägen till föryngring gick via roll-on korsetter som plattade till kroppen så gott det gick. Och under swingens 1950-tal gällde allt-i-ett korseletter som inte bara höll in magen och skapade en midja, utan också gav bysten det stöd den behövde. Och 1960-talets tunna nästan osynliga body, den stavades till teddy för att den var lika mjuk som en teddybjörn.

1960s-lingerie-ad1

Extra skjuts fick förstås trenden med underkläder som utanpåplagg av designers som Vivienne Westwood och Jean-Paul Gaultier som under 1980-talet lanserade smått provocerande iögonfallande kollektioner med underkläderna utanpå. Konsten att provocera, den behärskade ju Vivienne Westwood sedan länge, med sitt förflutna som en av punkens förgrundsfigurer. Med sina underklädesinspirerade kollektioner ville Westwood framförallt protestera mot 1980-talets maskulinisering av kvinnan. Westwood menade att vi kvinnor hade så mycket power i oss själva, att vi inte behövde vare sig breddande axelvaddar eller kavajer som påminde om herrkläder. Bättre att framhäva det typiskt kvinnliga, resonerade hon, och lanserade bröstlyftande korsetter med referenser till svunna tider. Även hos Jean-Paul Gaultier fick bysten extra skjuts med korsetter inspirerade av den klassiska kabaréns bensprattlande lättklädda damer. Men en som verkligen såg till att det blev inne att exponera underkläderna var förstås kameleonten Madonna som i mitten av 1980-talet stod på scen i bara behån och med höfthållaren utanpå och krucifixet dinglandes mellan brösten. Med filmen ”Desperately Seeking Susan” (1985) nådde Madonna kulten en riktig febertopp (inte den första som bekant). Världen kom att vimla av Madonna wannabies, som ingenting hellre ville än att se ut som hon. Att Jean-Paul Gaultier lite längre fram skulle bli Madonnas hovdesigner för scenen, var förstås helt logiskt.

img-thing

Trots modets skiftningar så har bodyn alltid haft en särskild plats i många kvinnors hjärta. Modemedvetna kvinnor av alla åldrar som vet att Christian Diors bevingade ord ”utan formplagg kan det inte finnas något mode” inte bara är något gammalt humbug, utan en regel. Att grunda rätt är helt enkelt A och O – och bodyn är alltid att lita på i jakten efter en så slät silhuett som möjligt. Utom möjligtvis under de låga jeansen och den synliga stringtrosans tid, då ju en glipa mellan linning och överdel var vad som gällde. Och under de snudd på pubeslåga linningarnas dynasti förpassades bodyn sålunda till ett liv i marginalen. Bodyfrälsta blev hänvisade till shopping på nätet. Och så fanns det ju alltid Wolford förstås, vars strumpmjuka lyxiga bodys kom i alla möjliga utföranden och färger. Med polo eller v-ringning. Med smickrande trekvartsärm eller sedesamt långärmat. Med string eller hel rumpa à la klassisk trosa. Idag har bodyn gjort comeback, men kom ihåg, köp ingen fuskis. En body måste ha knäppning i grenen, annars blir toalettbesöket till rena rama stripteasenumret.

Bilder: Yuppie handbok, Jane Fonda 1980-tal, Donna Karan 1980-tal. Alaîa 1980-tal, Underkläder 1960-tal, body från Wolford 2015.

 

 

 

 

 

Kommentera

Lästips

Sol och hud

av Karina Ericsson Wärn söndag, 17 mars, 2013

Goda Parisadresser

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 22 maj, 2013

Om det här med vikt

av Karina Ericsson Wärn söndag, 7 oktober, 2012

Smycken till fest

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 2 oktober, 2013

Häng med till Paris!

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 4 april, 2013

Läsarfråga om stickat

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 7 januari, 2015

Enkla nöjen

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 29 augusti, 2013

Läsartävling: gissa modehus.

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 27 juni, 2013

Bästa gästen

av Karina Ericsson Wärn söndag, 8 december, 2013

Om att flyga med stil

av Karina Ericsson Wärn söndag, 18 november, 2012
Bläddra i arkivet