På spaning efter Paul Bocuse

onsdag, 13 maj, 2015 av Karina Ericsson Wärn
På spaning efter Paul – down and out i den franska gastronomins huvudstad Lyon. Varsågoda, en liten text (okej, rätt läng) som jag 2012 skrev för tidningen Scanorama. Fotade gjorde kamraten Håkan Elofsson, hans bilder återpubliceras dock inte här på sajten. Utan bilderna kommer från lite olika källor, som min egen kamera.

IMG_2269

Exakt 469 meter ovanför havet, på toppen av Monte Cindre i Lyon ligger L’Ermitage Hôtel Cuisine-à-manger, ett trestjärningt hotell med makalös utsikt vars läge och kök lockar gäster ända från Peru. På väg till Lyon har vi fantiserat om hur regionala specialiteter som perfekt mjälla Quenelle de brochets (queneller på fiskfärs) skall smaka, liksom Jésus (en knubbig salami på nötkött) och Cervelle de canut, färskosten kryddad med örter och vars namn bokstavligen betyder silkesvävarens hjärna, vilket vittnar om hur låg status Lyons arbetare sysselsatta i stadens silkesindustri på 1800-talet hade. Och huruvida vi skall våga sätta tänderna i en Andouillette (inälvskorv med frän anusarom). Vi suktar också efter en perfekt tempererad Chateauneuf du Pape. Våra matförväntingar är helt enkelt uppskruvade till max.

– Men du måste ju ha tålamod, den blir inte klar på en minut.

I köket står vår Audrey de Pouilly, kock på L’Ermitage, och pratar med någon bakom arbetsbänken så kort att vi inte ser personen ifråga. Det är den fyraåriga dottern Lou, iklädd kockmössa och med en slev i näven. Hon har precis fått hjälp med att skjutsa in en kaka i ugnen. Vid arbetsbänken står Lous pappa Victorien Thebault och knådar en deg. Mamma och pappa kock föll för varandra 2002 i köket hos Paul Bocuse. Familjescenen ger en hint om varför Lyon är gastronomins huvudstad och varför staden kan skryta med att ha flest Michelinkrogar, till och med fler än huvudstaden Paris. Lyons kockar har helt enkelt lagat mat sedan barnsben, det sitter liksom i generna. Ta bara nestorn Paul Bocuse, han kommer från en familj vars män hackat, bräserat, pocherat och stekt professionellt sedan 1765 i hembyn Collonges-au-Mont-d´Or. Det är i den byn Paul Bocuse driver sin restaurang de l’auberge de Pont Collonges som har tre stjärnor i Guide Michelin sedan 1965.

– Jag fick alltid vara med och laga mat som liten. Mamma kommer från Savojen och min pappa från Bourgogne, så i vårt kök möttes olika lokala specialiteter typiska för Lyon, som köttstinna rejäla korvar och mustigt vin. Men att bli kock var inget jag planerade säger sympatiska Audrey de Pouilly och ber oss följa med. Vi passerar kylar och lådor med rotfrukter.

– Voila!, Audrey de Pouilly slår ut med handen. Hon ser lika stolt ut som en nybliven förälder. Vi står i ett litet rum klätt med hyllor fyllda med gamla marmeladburkar och plastlådor. Här ruvar kryddor från hela världen. Audrey de Pouilly skruvar av lock och sticker burkar under våra näsor. Vi sniffar på den egyptiska bittra mörka kryddblandningen Molokheya gjord på jutelöv och Badiane, en kinesisk liten stjärnfrukt som luktar anis.

– För mig är ekologiskt jätteviktigt. Min matlagning, som jag kanske skulle kalla Cuisine très Zen, vilar på tre ben. Det är säsongsbetonat och råvarornas egna smaker som gäller, men också världens kryddor. Det här är kryddornas Rolls Royce, lukta! I plastlådan ligger Paprica fumé (rökt paprika) i form av en djuporange pasta med en intensiv rökdoft som samtidigt är söt. Den rökta paprikan, som Audrey de Pouilly bytt till sig mot vanilj med en italiensk kollega, används bland annat som krydda till L’Ermitages torkade ankbröst som serveras i tunna skivor till en enkel grönsallad. Just det enkla är något som Audrey de Pouilly återkommer till, matlagning får inte vara för krånglig.

– Som alla de här berömda mödrarna, Les Mères, som var verksamma som kockar i Lyon tidigt 1900-tal, de krånglade inte till det.

audrey-1

Solen har gått ned. Nere i dalen glittrar Lyon som ett upplyst tivoli och det är dags för middag på L’Ermitage. Det sorlar förväntansfullt vid de enkla mörka träborden i matsalen som är utformad som en glaspaviljong från vilken man ser rakt in i det öppna köket. Paul Bocuse stirrar på mig från ett omslag på en tidning som en kvinna bordet bredvid bläddrar i. Trion förrätter består av morotsmousse med en doft av kardemumma, spenatsallad med finstrimlad rödkål toppad med knaprig pata negra bacon samt en pressad kyckling bakad på låg värme med en lätt smak av dragon. Milt, mjällt och helt underbart. När varmrätten Agneau 7 heures (sjutimmarslamm) med en touch av nordafrikansk kryddning anländer i en portionsgryta är lilla Lous kaka klar sedan länge. Storkocken och lillkocken åker hem, medan pappa kock stannar kvar och håller ställningarna i köket.

Den makalösa utsikten från Mont Cindre morgonen därpå ger en enkel förklaring till varför Lyon är Frankrikes matbod och kulinariska huvudstad. Lyon ligger i en dalgång där enligt sägnen tre floder möts: Rhône, Saône och så rubinröda Beaujolais. På de bördiga sluttningarna runtomkring klättrar vinodlingar, kacklet från de feta kycklingarna i Bresse nästan hörs, liksom bräkandet från korna på Mont d’Or varifrån den berömda krämiga kittosten Vacherin Mont d’Or härstammar. Från skogen, fylld av svamp, osande tryfflar och bär när det är säsong, hör vi hur grenar knäcks av vilt på strövtåg. Det porlar från fiskfyllda vattendrag. På fält närmast staden lomar Charlois kreatur. Det är som att befinna sig i ett stort skafferi. Och Lyon är helt enkelt som en enda generös gryta i vilken råvaror från angränsande odlingar, bondgårdar och närliggande vindgårdar som Alex-Corton, Volnay och Nuit St. Georges utan svårigheter trillar ner. Förutsättningen är så att säga gynnsamma. Men det finns fler förklaringar än gener och tillgång. Lyon är sedan industrialismens födelse ett säte för stenrika industrialister. Här är de födda, och här bor de kvar. Det finns alltså även gott om kräsna kroggäster som har råd att gå på lyxkrog om och om igen. Så det är inte för inte som Lyon är staden där Michelinkrogarna är vardagsmat. Konkurrensen är förstås stenhård, den krog som inte lagar mat perfekt överlever inte. Av den anledningen är det helt omöjligt att äta dåligt i Lyon, oavsett prisnivå. Ytterligare en anledning till att Lyon är en så stor matstad är att det var här den första matlagningsutbildningen för proffs startades. Skolan grundades 1926 av kockarna Marius Vettard och Alain Mennweg och förenade teori med praktik. Det var kurser i skolköket dagtid, och sedan ut och jobba på stadens krogar kvällstid.

Les Mères, som Audrey de Pouilly nämnde, var mödrar som kom från enkla förhållanden på landsbygden. En av de mest kända, Eugénie Brazier, kördes på porten av sin pappa när hon 19 år gammal 1914 blev gravid med en gift man. Sonen Gaston placerades hos en familj på landet, och själv gav sig Eugénie Brazier iväg till Lyon för att laga mat hos borgerlighetens familjer. Ett matlagande som ledde till att hon 1921 öppnade den egna krogen La Mère Brazier på 12 Rue Royal i Lyon. Fyra år senare är Lyon etablerat som gastronomins världshuvudstad, vilket slås fast i artiklar publicerade 1925 av den tidens stora matkritiker, Curnonsky.

La-Mere-Brazier_imageArticle3Colone_rollover1

Eugénie Brazier är den första kvinnan att få stjärnor i Guide Michelin, och det med besked. När de strös över henne 1933 är de hela tre stycken till antalet. Stjärnregnet upprepas 1968, då går de till en restaurang mamma Brazier driver med sonen Gaston strax utanför Lyon.

Med högt ställda förväntningar och snålvattnet rinnande beger vi oss dagen därpå till La Mère Brazier. Faktum är att Lyon känns lite som ett Paris i miniatyr. Det är trädkantade eleganta boulevarder och högresta 1700-tals hus med vita fasader och vackra fönster. Det finns till och med ett litet Eiffeltorn, och metro. Vieux Lyon (den gamla staden) med sina ockrafärgade hus och branta trappgränder känns italienskt och inbjudande.

La Mère Brazier ligger på en bakgata strax nedanför det idag boho-chica kvarteret La Croix-Rousse, en gång i tiden sidenarbetarnas hemvist. I kvarteret finns gott om traboules, smala urgamla underjordiska gångar, som leder från de högt belägna bostadskvarteren ner till den lägre delen av staden och vattnet. Gångar som en gång användes för att smidigt kunna hämta vatten, men också till för att 1800-talets sidenarbetare skulle kunna ila torrskodda med sitt dyrbara material mellan ateljéerna.

Under andra världskriget var Lyon motståndsrörelsens hemliga centrum, en av anledningarna till det var just förekomsten av alla underjordiska gångar.

Det är för övrigt till La Mère Brazier en 20-årig Paul Bocuse anländer 1946. Hos La Mère Brazier får han diska och tvätta. Kastrullerna får han inte komma i närheten av. De får han röra först hos Fernand Point vars restaurang La Pyramide strax utanför Lyon också föräras tre Michelinstjärnor 1933. Det är hos Fernand Point som Paul Bocuse under 1950-talet lär sig grunderna i matlagning på hög nivå.

shvg2x36

När vi kliver in hos La Mère Brazier är det strax före lunch och stämningen bland de sexton unga gossarna i det minimala köket är samlad. Paul Bocuse stirrar på mig igen, denna gång i form av en signerad lycka-till-hälsning i ett vitrinskåp. Kocken Mathie Viannay, innehavare av La Mère Brazier som idag har två stjärnor i Guide Michelin, har något lite avvaktande över sig. Men, är man både stjärnbeströdd, ser bra ut och är en MOF – det vill säga fått franska kockarnas nobelpris i form av utmärkelsen Meilleur Ouvrier de France – kanske man har rätt att vara lite högdragen. Kanske.

Trettio minuter senare är de sobra matsalarna med nötfärgade bröstpaneler, bredrandiga väggar och plommonfärgade generösa stolar fulla.

Vi får det bästa bordet. Mathie Viennay kommer ut och hälsar på några av de mest prominenta gästerna, viskar till oss att köket kommer förbereda en och annan överraskning. Han är helt plötsligt som en helt annan person. Föreställningen har börjat. Drygt två timmar senare är vi nästan nere för räkning. Enbart förrätten, en mille-feuille uppbyggd av gåslever och kronärtskocka, som föregås av två amuse-bouches (mouth amusers), snigelsticks att doppa i balsamskum och en klar buljong med mikrosmå rotfruktstärningar, känns som en helt nydanande smakkombination. Och texturbrytningarna i varmrätten, Filet de Dorade Grise avec Compoté d’Oignons au Chorizo et Emulsion à la Coriandre (Sea bream med en kompott på lök och chorizo samt en korianderemulsion), är en upplevelse i sig. Dofterna från en Volaille de Bresse Demi-Deuil (Bresskyckling under ett sorgflor i form av ett tunt täcke av tryffel) som serveras vid bordet bredvid förför. Och trots att de fyra desserterna, över vilka det svävar en parfym av hasselnöt, känns som en övermäktig utmaning, börjar vi fundera på ett återbesök. Efteråt träffar vi en lättad men återigen smått distanserad Mathie Viannay i köket.

photo-1225364279862-1-0

IMG_2280

– Utan de bästa råvarorna går det inte. Ta Coquille Saint-Jacques au Citron Confit et Poivre Vert som ni fick. Pilgrimsmusslorna hade den perfekta spänsten och texturen, hade de inte haft det, då hade rätten inte nått den höjd den tog sig till. För mig är det oerhört viktigt att lyfta fram varje råvaras egen smak och förutsättning.

Udda smakmöten som man experimenterar med på en del hippa Pariskrogar, som Le Baratin, är dock inget för Mathie Viannay.

– Nej, att servera Saint-Jacques med choklad, sådant intresserar mig inte. Han ryser så att den stärkta kockkragen vibrerar.

Kombinationen mat och sötsaker är otänkbar även för Brigitte Josserand som sedan 1974 driver boucheron Le Jura på den lilla krogtäta gatan Rue Tupin mitt i city där de chica boutiqerna ligger sida vid sida. En boucheron (som betyder kork) är en krog som en gång i tiden framförallt hade arbetarklassen som gäster, och som enbart existerar i Lyon.

– Åh nej, man får inte blanda godis och mat, vilken styggelse. Rena smaker måste det vara, och inte för många säger Brigitte Josserand som bor i en liten lägenhet ovanpå Le Jura och som varje morgon intar sin frukost nere i restaurangen.

Till sitt format och utbud är det ingen skillnad på en boucheron och en klassisk bistro i Paris, enbart namnet. Med sin autentiska miljö daterad runt 1940 med vaniljgula väggar, klädhyllor à la modell tåg, bistrostolar och lätt rangliga bord samt spetsgardiner i fönstret lockar Le Jura idag välbeställda gommar på jakt efter klassiker som Lapin sauce moutarde (Kanin i senapssås) och Andouillette beaujolaise vin blanc (Inälvskorv kokt i vitt vin).

IMG_2313

Varje morgon spanar vi efter Paul Bocuse. Tyvärr hittar vi honom inte i saluhallen Les Halles de Lyon Paul Bocuse där han sägs dricka en kopp kaffe varje morgon. Fast att vi besöker den flera gånger. Så för att ta reda på vad han har för hållning till råvaror och smaker vänder vi oss till Paul Bocuses matfilosofi, nedskriven 1976 i boken La cuisine du Marché (Flammarion).

1976 är Paul Bocuse redan en megakändis och gastronomins gudfader. Hans maskulina drag och skarpa näsa pryder tidskrifters förstasidor, han lagar mat i teve och låter journalister stoppa både mikrofon och näsa i kastrullerna. Han är den första att öppna svängdörren till köket för att visa hur matlagningen i ett restaurangkök av toppklass går till. Ett grepp som gör honom till den första kändiskocken. Att han vid sidan av hustrun inte bara har en utan två officiella älskarinnor, gör honom bara än mer populär. Medan dottern Françoise har hans hustru Raymonde som mamma, har sonen Jerome älskarinnan Raymone som mor. Inte för inte vilar Paul Bocuses matfilosofi på sex grundprinciper.

Den första La Nouvelle Cuisine Française (Det nya franska köket) handlar om att alltid använda de bästa råvarorna och respektera dess egen smak. Bestäm aldrig menyn i förväg, utan låt marknadens utbud bestämma. Använd säsongens råvaror och välj närodlat. Men det handlar också om att vara öppen för nya idéer och intryck, som kryddor. Proffskocken måste enligt Paul Bocuse göra sin jordenruntresa, själv lärde han sig koka grönsaker i HongKong.

I den andra principen Les Repas (måltiderna) säger Paul Bocuse att alltför många rätter är rena rama döden, det räcker med en varmrätt. Och amatören bör när det väntas gäster begränsa sig till det hon är bra på, och helst laga maten i förväg, så att hon inte är helt slut när det ringer på dörren. Att tävla med proffsen är fånigt.

I den tredje principen Les Proportions (proportionerna) poängterar han att recept skall ses som en guide, inte som något som måste följas till punkt och pricka. I den fjärde principen Le Temps de Cuisson (tillagningstider) slår han fast att om koktiden anges till 15 minuter, då förhåller det sig så. Och anges en specifik ugnstemperatur måste man känna sin ugn för med temperaturer och koktider får det inte höftas.

I principen Les Vins (vinerna) säger Paul Bocuse att det är helt okej med champagne genom hela middagen, men bättre med ett vin som matchar maten. Och visst går det bra att dricka rött till ostron, men är man osäker skall man följa de mer traditionella reglerna. Temperaturerna skall man dock inte laborera med. Vin skall serveras väl kylt. Bourgogne vid 10-12 grader, vita viner runt 8-10 grader och Bordeaux vid 15-16 grader. Och att chambrera ett vin, rumstemperera det, innebär inte att låta vinet få rumstemperatur. Tvärtom, det innebär att ställa vinet i ett ouppvärmt mycket svalt rum. I sin sista princip La Présentation (presentationen) säger Paul Bocuse att håll det enkelt och snyggt. Skär upp hummern i två halvor och lägg dit en uppskuren citron. Mer behövs inte.

IMG_2360

Tredje dagen bokstavligen rullar vi fram mellan måltider, bord och bardiskar. Det skvimpar lätt i öronen av årgångs Montrachet som den unga trevliga sommelieren Patrick Perraud hos Baràgones skänkt i våra glas. För att inte tala om torr Jurancon, till vilken vi serverades en torr syrlig getost. Hos Baragonès, en liten trevlig vinbar med Goneries de Lyon (local fingerfood) på menyn, blir jag också av med min Andouillette-oskuld, det var inte så farligt som jag trodde. Det luktar lite lätt kön om våra fingrar, det vill säga Saucisson Lyonnais från den 87-åriga charkgudinnan och småflirtiga Colette Sibilia, som finns på plats i gastronomins tempel Les Halles de Lyon Paul Bocuse varje dag från klockan halv sex till tjugotvå. Och längst bak i gommen dröjer sig en len vaniljsmak kvar, från de exklusiva chokladpralinerna skapade av den sympatiska Richard Sève, också han med butik i Les Halles.

IMG_2376

För att inte få en överdos av gastronomiska upplevelser beslutar vi att vår sista måltid (i Lyon alltså) får bli en perfekt Bressekyckling till lunch, på det larmiga och fullsatta Paul Bocuse brasseriet L’Est i den gamla vackra järnvägsstationen Brotteaux. Istället för att äta middag besöker vi stadsmuseet Gadagne i den gamla stadsdelen som i sig är som ett enda stort museum med sina lämningar från romarrikets tid, då Lyon hette Lugdunum. Men vad visar de på Gadagne, om inte munvattnande gamla menyer. Döm om min förvåning när dagens förrätt hos La Mère Brazier den 7 mars 1922 är Fond’Artichaut au Fois Gras. Precis samma rätt vi serverats häromdagen hos Mathie Viannay, nittio år senare, bara lite annorlunda presenterad.

Men hur ser då morgondagens rätter och restauranger ut i Lyon? Brigitte Josserand tror på en återgång till de genuina lokala smakerna som präglade hennes mammas kök. Vilket också gäller Mathieu Viannay, han tror morgondagens professionella matlagare kommer ha fokus på att laga gamla rätter, men med nya metoder. Och att göra haute cuisine, matlagning på hög nivå, tillgänglig. Vilket Mathie Viannay gör via sin lunchmeny som bara kostar 40 Euro. De enstaka à la carte rätterna går på ungefär 50-135 Euro.

Även Audrey de Pouilly tror på rena smaker, samt lunchsmörgåsens död. Hon tror att vi kommer gå tillbaka till att äta mer lagad mat, skapad från grunden av äkta råvaror. Och ju enklare desto bättre.

Våra tre Lyonkockars hållning till råvaran och deras strävan efter den rena smaken går helt i linje med Paul Bocuse filosofi La Nouvelle Cuisine Française. En filosofi vars namn inte myntats av vare sig Paul Bocuse eller någon annan kock, utan är en kritikeruppfinning. På samma sätt som konstkritikerna lanserat begrepp som kubismen och impressionismen. Och faktum är att La Nouvelle Cuisine Française inte heller är så nytt som vi tror. Det existerade även på 1740-talet, men då beskrev termen Vincent La Chapelle och Françoise Manons stekar och pajer. Och när man svängde sig med begreppet på 1880-talet var det Escoffiers kulinariska konster i köket som avsågs, som kycklingbröst i gelé med gåslever. När La Nouvelle Cuisine Française re-lanseras 1969, av den inflytelserika franska restaurangguiden Gault et Millau, så är det för att beskriva Paul Bocuse och några andra toppkockars mat lagad speciellt för att serveras på flygplanet Concordes jungfrufärd. Och från den dagen är La Nouvelle Cuisine Française synonymt med ett såsfattigt och relativt okomplicerat kök baserat på äkta råvaror som får tala till punkt. La Nouvelle Cuisine Française har uppenbarligen inget bäst före datum, och är vad som gäller även imorgon, åtminstone i Lyon.

 

 

Faktaruta:

Befinner man sig i Lyon, som ligger i östra Frankrike och departementet Rhône, har man nära till både Schweiz, Italien och Provence. Innerstaden har knappt en halvmiljon innevånare, med förstäder stiger antalet till 1.7 miljoner, och är därmed Frankrikes näst största stad efter Paris. I Lyon finns två av Frankrikes mest kända vindistrikt, Beaujoulais i norr, och Côtes du Rhône i söder.

 

L’Ermitage Hôtel Cuisine-à-manger

Monte Cindre

69450 St Cyr au Mont d’Or

Tél: +33 (0)4 72 19 69 69

www.ermitage-college-hotel.com

I Lyon med egen bil? Resan upp till L’Ermitage, som öppnade 2004 och huserar i en nybyggd paviljong med terrasser, tar bara 15 minuter. Framme belönas man med både utsikt och utsökt mat lagad av Audrey de Poilly. L’Ermitage har ingen à la carte lista att välja från, utan det som serveras är vad dagens marknad erbjuder. De enda val du kan göra är fisk, kött eller vegetariskt. En middagsmeny med förrätt, varmrätt och dessert kostar runt 33 Euro. Boka bord är ett måste.

 

La Mère Brazier

12 Rue Royal, 69001 Lyon.

Tél: +33 (0)4 78 23 17 20

www.lamerebrazier.com

Métro: Hôtel de Ville.

I över nittio år har det lagats mat hos La Mère Brazier. 2007 såg det dock ut som om den kulinariska adressen, ett landmärke i fransk gastronomis historia, skulle behöva slå igen och bli ett snabbköp. Men då dök kocken Mathie Viannay upp som en räddande ängel, Meilleur Ouvrier de France sedan 2004, Hans förkärlek till neoklassiska recept, och La Mère Braziers klassiska receptsamling blev en framgångsrik emulsion. La Mère Brazier har idag två stjärnor i Guide Michelin, att dinera här kostar minst ett par hundra euro, men till lunchen finns en sagolik meny för 40 euro. Närstudera meny och vinlista på sajten. Boka bord är ett måste.

 

Bouchon Le Jura

25 rue Tupin , 69002 Lyon.

Tél: +33 (0)4 78 42 20 57

Métro: Courdeliers Bourse.

Sedan 1974 har familjen Joffrand ägt och drivit denna lilla typiska och väldigt charmiga Lyon ”bouchon”. Menyn återspeglar lokala mattraditioner och allt presenteras utan extra krusiduller. Att äta lunch hos Le Jura går på ungefär lika 40 Euro, om man satsar på trerätters och vin. Boka bord är att rekommendera.

 

Les Halles de Lyon Paul Bocuse

102 cours Lafayette Part-Dieu, 69003 Lyon.

Métro: Gare Part-Dieu

Öppet tisdag – söndag 07.00 – 12,00, tisdag – lördag 15.00 – 19.00.

Stadens saluhall ligger sedan 1971 inrymd i en trist glaslåda omgiven av höga brutala betongbyggnader. Inte pittoreskt alls. Staden har döpt hallen efter sin mästerkock som en ”hommage”, vore jag Paul Bocuse skulle jag nog ha lite dubbla känslor inför hyllningen. Men som bekant är det insidan som räknas, och saluhallen är ett gastronomiskt munvattnande tempel värt en resa i sig. Utöver ett drygt sextiotal handlare finns här små restauranger och ostronbarer, så det går utmärkt att njuta av både Quenelles de brochet, Saucisson Lyonnaise, viner, champagne, ostron och ostar på plats. Extra kända är La Mère Richard, berömd för den lokala Saint Marcellin osten, Maurice Trolliet för kycklingar från Brest samt Charcuterie Sibilie och Frankrikes främsta chocolatier Richard Sève.

 

Baràgones

Collège Hôtel

5 Place Saint-Paul, 69005 Lyon.

Tél: +33 (0)4 72 10 05 05

En liten avslappnad bar med den kunniga sommelieren Patrick Perraud bakom disken. Här kan du prova både lokala viner och tilltugg för liten peng. Ligger trevligt i den gamla medeltida delen av staden, och i anslutning till Collège Hôtel.

 

Brasserie L’Est

14 place Jules Ferry, 69006 Lyon. Métro: Ligne B, Brotteaux.

www.nordsudbrasseries.com

Paul Bocuse har fått så många utmärkelser, att skulle han sätta på sig dem alla kanske han skulle misstas för en julgran. Han har utnämnts till Meilleur Ouvrier de France (En motsvarighet till Nobelpriset, fast inom gastronomi), dubbats till kommendör av Hederslegionen och med bravur försvarat sina tre Guide Michelinstjärnor sedan 1965 samt utnämnts till Seklets Kock av GaultMillau (Michelinguidens konkurrent), och gett namn åt väldens främsta matlagningstävling för proffs, Bocuse D’Or. Att äta hos Paul Bocuse behöver dock inte kosta skjortan, för sedan ett antal år har han utöver krogen i sin hemby också en kedja brasserier i Lyon. Brasserie L’Est lagar klassiskt franskt, med särskild förkärlek till specialiteter från Lyon förstås. Du bokar bord och kikar på menyn på sajten.

 

Musées Gadagne

Place du Petit-Collège, 69005 Lyon.

Öppet: tisdag – söndag 11.00 – 18.30

www.gadagne.musees.lyon.fr

Vill du veta mer om staden Lyons historia? Stadsmuseet är rätta adressen, ligger i ett gammalt renässanshus i den gamla staden.

Kommentera

Lästips

Årets Granntant 2013

av Karina Ericsson Wärn lördag, 16 februari, 2013

Bootcut à la Birkin

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 10 juli, 2013

Kläder på jobbet

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 15 juni, 2017

Barda om hår: 2

av Karina Ericsson Wärn söndag, 13 april, 2014

Skinnbyxan

av Karina Ericsson Wärn söndag, 8 september, 2013

Kostymskolan, sista delen.

av Karina Ericsson Wärn söndag, 29 september, 2013

Om smycken

av Karina Ericsson Wärn söndag, 30 december, 2012

Vivant

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 22 januari, 2014

Filodegslasagne

av Karina Ericsson Wärn söndag, 3 mars, 2013

Azzedine Alaïa

av Karina Ericsson Wärn måndag, 20 november, 2017
Bläddra i arkivet