Flygresan hem till Paris igår kväll blev lite guppig. Storm över Europa. Väl hemma tog jag först en promenad med Kim runt kvarteret. Slank sedan in på vår kvartersbistro Les Racines, där vi ju varit med er läsare vid två tillfällen. Beställde sniglar och kalvlever, och husets röda. Plötsligt föll bordsgrannen, en stilig okänd herre, ner rakt över sitt bord. Jag for upp och fick ner honom på golvet. Han var askgrå. Lappade till honom på kinderna och kände efter puls på halsen (fånigt kanske). Två italienska gäster, unga killar, satte genast igång med hjärträddning och patron ringde secours. Några minuter senare var Pompiers på plats. Frankrikes hjältar, brandkåren, som rycker ut både vid olyckor och bränder. En stund senare efter både injektion och andra insatser så kvicknade mannen till. Jag fortsatte min middag vid bardisken istället. Middagskryddor av det här slaget är förstås inget man önskar sig, men en påminnelse om hur plötsligt allt bara kan ta slut kan ha ett värde. Det gäller att inte slösa bort livet. Min pappa dog precis på det här sättet, ja inte med ansiktet i bordet, men i en massiv hjärtinfarkt på väg hem från jobbet. Han var bara 49. Det är nu 28 år sedan. Jag minns det med hela min kropp som om det vore igår.
Kommentera