Äter alltmer fisk och grönt. Har liksom tröttnat på kött litegrann. Ljust kött går bra, som kalv. Kyckling kan också fungera, men då måste den ha lite klass annars smakar den bara…ingenting. I afton kommer väninnan Helena på middag, och jag lagar vegetarisk pasta. På grund av just: fått nog av kött. Helena och jag har känt varandra sedan gymnasieåren. De tillbringade vi på Södra Latin. En skola jag skulle kunna se från köksfönstret om man inte byggt ett kvarter framför ”vår” fastighet. Kanske en av de mer lyckade förtätningarna av stadsbilden någonsin, förövrigt, överdäckningen av Söderleden. Faktum är att jag bott på Götgatsbacken i över trettio år. Från köksfönstret kan jag faktiskt se huset där jag bodde med min första man, fotografen Anders Petersen, och vår son Jens. Sedan blev det flytt till Kapellgränd. Och skilsmässa. Och flytt till Klevgränd. Sedan ny kärlek i form av nuvarande maken Lars O Ericsson. Och en syster till Jens. Lydia. Och flytt till större. Nuvarande lägenheten. Ett boende som när inga barn bor hemma längre är alldeles för stort för oss två vuxna. Det är nästa stora livsprojekt. Byta stor hyresrätt mot mindre. Funderar ibland på VAR i Stockholm jag skulle vilja bo. Med dryga 30 år i samma kuvert (haha, kvarter skall det ju vara) är jag sugen på att vidga mina vyer. Visserligen pendlar jag till Paris med anledning av jobb hela tiden, men det skulle vara intressant att se Stockholm ur en annan vinkel. Minns en gång när jag åkte tåg genom Finland, och köpte en karta på en station där tåget gjorde ett länge stopp. Sverige fanns bara med som en liten remsa i kartans yttersta kant. Jag vill att Götgatsbacken skall bli en remsa i mitt synfälts yttersta kant. Apropå barnen så repriserar jag en bild från mitt arbetsrum i Stockholm, de flesta föreställer den (då) modellande dottern. Men kika lite extra på bilen längst upp till höger. Där är båda barnen. På Nobelfesten. Tror det var 2012.
Kommentera