Mode i backspegeln

lördag, 20 september, 2014 av Karina Ericsson Wärn

Idag är också en arbetsdag. Skriver listor till tekniker och verkstäder över vad som skall byggas, målas och svetsas och glasas och det ena med det andra … till utställningen ASYLUM. Laddar också inför Paris modevecka som startar på tisdag den 23 september. Då är jag på plats med anteckningsbok, penna och liten kamera. Roade mig med att titta i mitt eget textarkiv, för att se vad jag tyckte om det mode som presenterades i Paris för exakt TIO år sedan. Och hur blev det, slog detaljerna och de olika anslagen igenom? Nedan hittar ni ett kort utdrag ur min rapport till Svenska Moderådet, som alltså handlar om vårmodet 2005, som presenterades i Paris hösten 2004. Bilderna är från visningarna jag nämner (Yohji Yamamoto x 2, AF Vandevorst x 2, Balenciaga x 1, M Marongiu x 1, Atsuro Tayama x 1).

00020f

00030f

Hmm, var är provokationerna och var är punken? Efter att betat av ett antal visningar kan jag inte låta bli att reflektera över att jag känner mig en smula olustig. Allting är liksom så snällt. Det är så snällt att någonting måste vara fel. Visserligen är det inget tekniskt fel på Yohji Yamamotos kollektion, som presenteras som en hyllning till den gamla haute-couture mästarinnan Madame Grès (1903-1993).Vita konstfullt skurna krispiga skjortor ihop med ankellånga svepande svarta kjolar parat med nonchalant uppsatta 1910-tals frisyrer är lika vackra att se på som ett skickligt spelat parti schack. Ärmarna är smala. Skjortorna, ibland förvandlade till fotsida tunikor, är ömsom konstfullt draperade ömsom vridna och knutna. Vitt, svart, orange och åskmolnsgrått dominerar. Opakt samsas med halvtransparant och här och där finns inslag av vacker gammaldags spets. Men då kollektionen mer refererar till tidigt 1900-tal och det gamla Grekland än Yamamotos egna ”lagar” om brott mot traditionell tillskärning, så känns den just bara vacker. Och det kanske räcker.

00140f

00030f-1

Hos duon A.F. Vandevorst hettar det dock till en smula, och samtiden känns inte alltför avlägsen. Basen är svart. Kjolarna små, korta och silverglittrande. Topparnas ärmar effektfullt uppslitsade. De under-knäet-långa ”puff” leggingens med mudd nedtill – kommer vi definitivt att få se mer av. Och de glittriga bootsen gör A.F. Vandevorsts förenklade trenchcoats och bikerjackor till något extra. Snyggt och kaxigt.

Nicolas Ghesquière kör safe och använder sig av huset Balenciagas egna arkiv som inspiration. Resultatet är en ytterst bärbar kollektion för mogna kvinnor utan vare sig lust eller behov att provocera. Snåla v-ringningar har blivit till halterneck. Detaljerna består av guldknappar och blixtlås på tvären. Överdelarna för kvällen är av modell tubtop. Elgant, men en smula småborgerligt. Inte heller hos Sophia Kokosalaki fanns det något som oroade. Allt var sedesamt knälångt. Förbi passerade vackra klänningar så skimrande att de såg ut som in och utvända snäckskal. Allt förstås konstfullt draperat på ”Kokosalaki vis”. Bortsett från ett svart inslag bestod färgpalleten av solblek grått, beige, puderrosa, sand, blekt jadegrönt och skirt bebisblått.

Den lite småborgerliga looken återkom hos Marcel Marongiu. Sandfärgade skruvade draperingar bildade smäckra aftonklänningar. Byxorna var knälånga och jackorna 50-tals korta. Vitt, blekrosa och grågrönt dominerade. En garderob som med all säkerhet skulle ha fått mycket väl godkänt av stilikonen Audrey Hepburn.

00050f

photo_mid_def_644703

1008200411160655-th2

På Atsuro Tayama hade jag höga förväntningar. Och eftersom han rört sig i de vridna draperingarnas land så länge – så trodde jag nog att det ut på catwalken skulle komma en hybrid av Yamamoto och Kokosalaki. Men istället vällde det fram en flod av olika stilar. Grågröna kakijackor och brungrå kjolar i grov urtvättad bomull försedda med rader av skärp samsades med små syrenlila skolflickskoftor. Randiga collegetröjor med luva i brunt och bebisblått krockade med sofistikerade bläcksvarta konstfullt draperade generösa toppar. En rutig cowboyskjorta med krås flirtade med gasvävstunna ”bandage” överdelar. Det var som om någon blandat ihop ”Det lilla huset på prärien” med ”Hem till gården” och sen kryddat det med lite ”Fame”. Lite för mycket av det goda liksom. Till och med anspelningar på ett grekist Zorba tema passerade revy. Men, de muddiga naturfärgerna, de kortärmade skjortklänningarna med batiktryck, bröstfickor och svung i kjolen – kommer definitivt att bli en av vårens stora stilar. Lite amerikanskt helylle kombinerat med förnuftigt 70-tal.

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera