Alexander McQueen del 4/4

söndag, 13 juli, 2014 av Karina Ericsson Wärn
Nu är det slut. Idag bjuder jag på den sista delen i berättelsen om modeskaparen Alexander McQueen. Texten är hämtad ur min bok BANBRYTANDE MODE och bär titeln: En förlorad ängel: Alexander McQueen. Vill du läsa de andra sexton essäerna så kan du köpa boken här.

horses-1

Konsten fanns alltid med som en referens i Alexander McQueens visningar, som i sig själva var helt skruvade performances som aldrig lämnade någon oberörd. Vilket var själva poängen. Själv sade McQueen att han inte brydde sig om folk hissade eller dissade det han åstadkom, huvudsaken var att de kände något. Om klanrutiga korsetter, kimonoinspirerade snitt och klumpfotsskor blev några av hans signaturer, så var iscensättandet av det sublima i form av en känsla ett konstant uttryck. Hos Joel-Peter Witkin (f.1939) fann Alexander McQueen en gemensam fascination för döda kroppar, stympade lämmar och ihopsydda fantasifoster. Hos den tysk-franska fotografen, målaren och surrealisten Hans Bellmer (1902–1975), som skapade makabra kvinnofigurer av dockgenitalier och underliv som han sedan fotograferade, fick McQueen inspiration till sina protesliknande plagg, som korsetten ”prosthetic” från 1999 i läder och föreställande en överkropp ihoptråcklad med stora Frankensteinstygn. Fotografen Diane Arbus (1923–1971) bildvärld fylld av transvestiter, dvärgar, jättar, prostituerade och andra som levde i marginalen fick också plats i McQueens kollektioner, liksom Cindy Shermans (f.1954) konstruerade iscensatta kvinnor.

Film och sagor var också viktiga inspirationskällor. I Conciergeriet i Paris skrämde Alexander McQueen oss från vettet när han presenterade sin kollektion för höst/vinter 2002. I de medeltida mörka valven, där Marie-Antoinette satt fängslad fram till sin halshuggning, dök ur dunklet en rödluva upp, visserligen klädd i lila cape och hosor, men med livs levande vargar som sällskap (naturligtvis hybrider). När vargarna strök förbi knäna på de som satt närmast i publiken, och sedan leddes ut, var det makabra tricket redan över. För sedan kom en parad av perfekt skräddad tweed och dräkter i denim. Bröst lyftes upp, midjor markerades av sinnrikt konstruerade läderharnesk. Har han slutat bjuda oss på storslagna spektakel, undrade en del modeskribenter. Inte alls.

Ett par säsonger senare bjöds vi på en makalös show i Paris gamla danspalats Salle Wagram. Visningen var en parafras rakt av på Sidney Pollacks kultfilm They shoot horses don’t they som utspelar sig under den amerikanska depressionen på 1930-talet och skildrar en maratondans med döden som insats. Trettioåtta dansare och trettiofem modeller övade dag och natt i två veckor på att dansa, falla, dö, slåss, ge upp. Visningen (vår/sommar 2004) blev en varieté på hög nivå, och en orgie i fallen glamour fylld med paljetter, korsetter i satin, delikata spetsar, men också jeans tajta som leggings med slitsar längs utsidans ben. En byxa som vi än idag dras med.

Utöver inslag i visningarna som framkallade känslor av rädsla, chock och skam i kombination med förtjusning och upphetsning så var kläderna långt ifrån enbart extrema. De vilade alltid på ett välskräddat fundament, couturens signum. Med en sax i handen skar och klippte Alexander McQueen fram sina skapelser. Smyckena, som han gjorde i samarbete med Shaun Leane, hade alltid att drag av redskap att användas vid operativa ingrepp. Eller som instrument för tortyr. Protesärmar i metall hängdes utanpå en tygärm. Huvor och harnesk i bästa S/M-estetik, liksom lack, läder och plast, hörde till basgarderoben. Men det gjorde också det skotskrutiga, det vackert fallande sidenet och en perfekt skuren kostym i ullkashmir.

När den goda vännen Isabella Blow tog livet av sig 2007 var det många som höll andan. Hur skulle det nu gå för Alexander McQueen? Duon var periodvis extremt känslomässigt beroende av varandra. Utåt intygade McQueen, som var en naturälskande romantiker med många mörka sidor, att tragedin fick honom att rycka upp sig, att själv bli än mer fäst vid livet. Döden var meningslös. Själv hade han hittat en balans. Kanske skulle han framöver överge modet för att arbeta med film? Framförallt tyckte han att det var mer roligt än komplicerat att vara kreativ. I teveprogrammet Paris Mode sade han att ”Jag gillar att begå misstag, för det är av misstagen vi lär oss.”

Lee Alexander McQueen tog livet av sig den 11 februari 2010 genom att först inta en dödlig cocktail av kokain, sömntabletter och lugnande medel, sedan skära sig i handlederna och slutligen hänga sig. Ett tillvägagångssätt som inte lämnade några marginaler för misstag.

banbrytande-mode-fran-korsett-och-kuvertvaska-till-kortkort
Min senaste bok BANBRYTANDE MODE handlar om plagg, detaljer, personer och företeelser som haft stor betydelse för modet genom tiderna, som orsakat en förändring, ett före och ett efter. Via väskor, accessoarer och kända designernamn berättar jag om hur populärkultur, medicinska upptäckter, politiska ideologier och nya levnadssätt fört modet framåt (vilket inte är detsamma som att det alltid blivit bättre). 

Kommentera

Lästips

Alexander McQueen del1/4

av Karina Ericsson Wärn söndag, 22 juni, 2014

Breda höfter eller?

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 22 augusti, 2012

Storleken

av Karina Ericsson Wärn söndag, 5 maj, 2013

Thomas & Abba

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 25 juli, 2013

Smycken

av Karina Ericsson Wärn söndag, 18 maj, 2014

Läsarbrev om shapewear

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 4 november, 2015

Fru Bloomer och byxan

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 3 december, 2014

Kläder på jobbet

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 15 juni, 2017

Alexander McQueen del 3/4

av Karina Ericsson Wärn söndag, 6 juli, 2014

Sminkvarning

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 10 december, 2014
Bläddra i arkivet