Modebiografier och råttfest

fredag, 23 augusti, 2013 av Karina Ericsson Wärn

Känner mig som om jag borde vara arg över något? Inte kränkt (det är ju visserligen modernt). Utan förbannad. Man över vad? Nåja, det löser sig säkert under dagens lopp. Det brukar alltid dyka upp något att hetsa upp sig över. Gör det inte det kan jag gå och titta på Mc Donalds skräpet som ligger kvar i trappan på Peter Myndes Backe. EFTER TIO DYGN! Sådärja, nu var mål för ilskan löst. Folk måste sluta slänga skit omkring sig hur som helst, men staden måste verkligen skärpa sig när det gäller städningen. Inte undra på att råttorna trivs så bra. De bjuds ju på fri buffet dygnet runt på stadens gator och torg. Råttfest non-stop.

Men, nu var det det här med biografier jag tänkte på. Skrev ju som bekant en om Margò Fallai. I efterhand ångrar jag att jag inte stod på mig – och såg till att de textavsnitt i vilka jag reflekterade över mode, tiden, Margò som person och våra möten under arbetets gång – kom med i boken. Men man måste alltid välja sina strider. Igår morse mötte jag en författare i duschen, vi simmar i samma bassäng. Hon ger ut en ny roman nu i höst, och var ledsen över omslaget. Det stämde inte överens med vad hon själv tänkt sig, överhuvudtaget. Men även hon hade gjort ett val, att skriva är en urlakande process. När omslaget skall göras, är man fullt upptagen med det sista pillret i boken, och har ingen kraft över för den så viktiga förpackningen. Visst måste formgivaren få fria händer, men det är ändå viktigt att man förstår varandra, och att omslagsformgivaren kan tolka innehållet rätt.

I min biografi om Margò Fallai, så är det Margò som talar i jag-form boken rakt igenom, jag som författare är en slags transkriberingspersona. Många biografier är upplagda så, vilket får många läsare att tro att det är LÄTT att skriva en biografi efter att man samtalat och intervjuat ”offret” i fråga. Det är det icke. Det går aldrig att skriva som folk talar. Prova själv får du se. Precis alla kommer låta som kompletta idioter. Vare sig de är det, eller ej.

Nu har jag fått en trevare från ett flott förlag, om att kanske skriva en ny biografi, om en internationell modeperson.Om detta blir av skall jag hålla mig till ursprungskonceptet jag hade för Margò-boken, det vill säg låta personen i fråga berätta, men också själv skriva om vad som händer och sker när vi möts. Väldigt få är beredda att blotta sig på det sätt som behövs för att en biografi skall studsa till och få djup. De flesta vill gärna framstå som lite bättre än vad de är, gärna exponera (några) sår och revor i själ och uppväxt, men dessa sår skall vara snyggt snittade. Ingen vill prata om vardagsångesten, de banala misslyckandena, tillkortakommanden inom familjen … och så vidare. Nåja, vi får väl se vad det blir.

Imorgon skall jag gå på Guldknappen med granntanten. Vi får sällskap av snyggodottern Lydia Ericsson Wärn, vår sköna Annika Stödberg och så flotta Charlotte Birnbaum med vackra dottern Astrid. Undrar vad jag skall ha på mig? Hade jag ägt denna röding av Alexis Mabille … hade jag inte satt på mig den. För dramatisk för mig. Men jag tycker den är vacker! Nä, det blir nog mitt nya H&M fynd för 399:-, en kjol med drag av Diors look 1947. Trivs så bra i kjolen, att jag imorse klickade hem en till på nätet. Så skall man göra när man hittat något som fungerar, köp fler av samma (om du har råd). Till kjolen tar jag nog en enkel skjorta, och sedan några klackar. Rött läppstift och doft, och så aftonväskan modell äldre som jag fick av granntanten i födelsedagspresent.

 

Kommentera