Haute couture, del 2.

onsdag, 13 mars, 2013 av Karina Ericsson Wärn
I sitt abdikationstal, den där kyliga januaridagen 2002, påpekade Yves Saint Laurents (inte helt olikt en frälsare) att han via sina kläder gett kvinnorna makten, och befriat modet: Modet är inte bara till för att försköna. Det är till för att göra kvinnorna säkrare, ge dem självförtroende. Jag har tjänat kvinnors kroppar, gester, attityder, liv, och beledsagat dem under befrielserörelsen. Jag har skapat en garderob för den moderna kvinnan, och jag har som Chanel alltid accepterat kopian.

 

Men vad är det då för kläder, som krönt Yves Saint Laurent inte bara till hautue couturens konung, utan till modets? Garderoben, den har precis som Chanels, rymt många klassiskt manliga attribut. Skepparkavajen, smokingen, långbyxan och trenchcoaten. Och så har förstås det extravaganta funnits där hela tiden. Det som kostat så mycket att det bara köpts av prinsessor, filmstjärnor och andra som inte behöver hitta i sitt eget kök, eller ens till sitt eget kök.  Yves Saint Laurent, som nästan alltid befunnit sig i fas med tiden och världen i övrigt, förutspådde redan på 1960-talet hautue-couturens död. Inte för att han trodde att vare sig filmstjärnor, prinsessor eller miljonärer helt och hållet skulle dö ut. Men för att den livsstil haute-couturens tidiga kunder ägnat sig åt, var på utdöende. Och för att han insåg att modet faktiskt inte bara föddes i huvudet på några få designers – utan fanns överallt, inte minst på gatan. ”Haute couture, det är för såna i mormors ålder”, sa Brigitte Bardot, och uttryckte vad många kände. 1966 öppnade Yves Saint Laurent sin första butik för färdigsytt, prêt-à-porter. Butiken fick namnet ”Rive Gauche” för att assoccieras med det unga intellektuella och bohemiska liv som hade Paris vänstra strand som sin scen.

Att fördjupa sig i haute-couturens historia, är lite grann som att kika in på en klubb där majoriteten av medlemmarna är homosexuella, smått neurotiska män, med ett förflutet som underbarn. Pojkar vars begåvning, känsla och fallenhet för draperingar och urringningar ivrigt uppmuntrats av stolta mammor, som inte sällan var sömmerskor. Om Hubert de Givenchy (1927-)  berättas det att han redan som 6-åring var en baddare på att förvandla en tyglapp till dockaftonklänning, till flickkusinernas stora glädje, men till faderns förtvivlan. Spanjoren Cristobal Balenciaga (1895-1972) kunde redan som 14-åring åstadkomma de mest utsökta kopior av äkta haute couture plagg. Snabbt gick det också, eftersom han var lika skicklig med den högra handen som med den vänstra.

 

Christian Dior gjorde dock snällt som pappa ville, och gav sig först in på studier i statsvetenskap. Men till slut blev dock lusten inför det estetiska för stor och 1935 övergav han den utstakade karriärren. Under några år drev han konstgalleri och sålde modeillustrationer till olika tidningar för att så småningom börja som assistent hos en av 1930-talets stora designers, schweizaren Robert Piguet (1901-53), som själv bytt bort en bana som bankir mot en tillvaro vid tillskärarbordet.

Charles Frederick Worth (1825-95) är den som beskylls för att vara haute couturens anfader och därmed pappa åt alla de här klädtokiga pojkarna. 1858 slog han sig ihop med den svenska affärsmannen Otto Bobergh, och öppnade modehus i Paris. En kreation från Worth blev ett ”måste” för europas drottingar och prinsessor, samt dåtidens megastjärnor Sarah Bernhardt och Eleonora Duce. Och jösses vad det skapades. En del av Worths kunder använde sina krinolinförsedda puffärmade rysch-pysch klänningar vid bara ett enda tillfälle. Sen ansågs de förbrukade.

 

Haute couturens historia, är dock långt ifrån enbart grabbarnas historia. Madame Paquin (1869-1936) var den första kvinnan att föräras hederslegionen. Den fick hon för att hennes kreationer sålde så mycket att hela den franska ekonomin fick ett uppsving. Paquin drev modehus både i Paris, London, Buenos Aires och Madrid. En period var hon också ordförande för Chambre Syndicale de la Couture. En organisation som startades för att värna om den höga kvaliteten och skydda de designade modellerna mot kopiering.

Men hur skicklig man än må vara med nål och tråd, så är det inte vem som helst som får flytta in i vilken kåk som helst – och kalla det för haute-couture hus. Nej, titeln ”Haute Couture designer”, utdelas av Chambre Syndicale de la Couture. För att föräras den måste man uppfylla två krav. Dels måsta man två gånger per år presentera en kollektion, bestående av minst femtio plagg, för kunder och press. Dels måste ”Huset” ha minst tjugo anställda i ateljén. Vissa undantag görs för nya designerhus, under de två första åren.

Det här med pressen, har det dock varit lite si och så med. 1956 gjorde Balenciaga och Givenchy gemensam sak. De bestämde sig för att pressen inte skulle släppas in på visningarna. Pressen skulle få komma och kika, fyra veckor efter att kunderna i lugn och ro tittat och tänkt. Det blev ett ramaskri förstås, eftersom inte minst modemagasinen var och är oerhört beroende av att presentera det senaste. Givenchy och Balenciaga förklarade sitt tilltag med att man tyckte pressen bestämde för mycket. Men det glunkades också om att förbjudet uppstod i en rädsla för att bli plagierad. Anklagelser om att pressen sålde vidare det man sett  till skickliga kopiatörer runtom i världen florerade. Att det sen fanns skrupulösa kunder som gärna tjänade en hacka på att sälja vidare information om vad man fått se på visningarna, det kunde man inte göra något åt.

Balenciaga, som var helt och hållet allergisk mot allt vad journalister hette, gav aldrig några intervjuer och tillät bara fotografering av sina plagg på husets egna modeller. Enligt Susan Train, som skrev för amerikanska Vogue från 1951 till 1985, var Balenciagas modeller så himlans fula, att jobbet var omöjligt. Fast det är väldigt svårt att föreställa sig, att någon enda kvinna, som lyckas klämma in sig i ett exklusivt Balenciagaplagg, skulle vara ful. I alla fall så löste man problemet genom att helt enkelt fotografera Givenchys och Balenciagas kunder. De var vackra och bodde vackert. En hette Sophia Loren, en annan Princess Grace of Monaco, och en tredje Jacqueline Kennedy. Greta Garbo var dock lika svårflirtad som Balenciaga. 1967 upphävde dock herrarna förbudet. Ett år senare, mitt under studentrevolten – drog sig Balenciaga dessutom tillbaka för gott.

 

Haute couture visningarna idag, är ett känslomässigt spektakel på högsta skoldansnivå. John Galliano, som under flera år skapade glittriga överdekorerade retropasticher för Dior åt några av haute-couturens tvåtusen kunder, hade alltid sin mamma Anne Wintour sittandes på första parkett för säkerhets skull. Ja, hon är ju inte hans biologiska mamma, utan redaktör för amerikanska Vogue. Suzy Menkes, fruktad modekritiker vid International Herald Tribune, finns också alltid på plats. Utom en höst, tror det var 2003.. Då fick hon nöja sig med att se visningarna på hotellrums teven, eftersom lyxkonglomeratet LVMH, som bl.a äger Dior, Vuitton och Gucci, inte gillat hennes åsikter om Diors senaste kollektion. Den som inte gillar oss, gillar heller inte vi, tycks vara LVMH:s motto.

Det är alltså inte av en händelse som de flesta rapporteringar från modevisningarna är glada okritiska hyllningar. Som svensk journalist behöver man dock inte oroa sig så mycket, eftersom det är ungefär lika lätt att ta sig in på en visning som att bli antagen till NASA:s rymdpilotutbildning. Väl på plats, råder rena rama gladiatorspels-stämningen. Det gäller att veta sin plats. Den som älskar att bli förudmjukad har hittat hem.

Yves Saint Laurents 40-åriga karriär var långt ifrån enbart glamourös. ”Det har varit säsonger av missbruk och depressioner” sade Yves Saint Laurent vid sin sorti. Utan blygsamhet tillade han att ”jag känner mig besläktad med Proust och Rimbaud. Vi tillhör den magnifika men beklagliga familjen av nervösa.”.  Vill du läsa mer om haute couture, och hur arbetet i ateljén håller på att få ett uppsving i Sverige, så vill jag rekommendera min egen bok ”Modebibeln”.

 

 

 

Kommentera

Lästips

Hårda klappar från oss

av Karina Ericsson Wärn lördag, 30 november, 2013

Skostorleken

av Karina Ericsson Wärn söndag, 28 april, 2013

Camillas lingonparfait

av Karina Ericsson Wärn måndag, 27 augusti, 2012

Beckmans modefrågor

av Karina Ericsson Wärn söndag, 2 februari, 2014

Thomas & Abba

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 25 juli, 2013

Le Comptoir

av Karina Ericsson Wärn söndag, 17 november, 2013

Korsetter & andra under. Del 2.

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 19 december, 2012

Tumla runt

av Karina Ericsson Wärn söndag, 11 mars, 2018

Barda om hår: 3

av Karina Ericsson Wärn söndag, 20 april, 2014

Sminkvarning

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 10 december, 2014
Bläddra i arkivet