Kvarterets nunnor står på Monoprix med önskelistor. De samlar in såväl praktiskt som gott till kvarterets ensamma åldringar. På systrarnas önskelista står såväl toalettpapper som choklad. Jag bidrog med spröda chokladkex och burkar med fruktcocktail. I sjätte är omtanken om gamla, hemlösa och papperslösa stor. Förra året blev vår gamla vårdcentral på Rue de Four ett centrum för hemlösa. Där kan de äta, natta över, tvätta sig, tvätta kläder och ses över av doktor och tandläkare.Det ovanliga med transformeringen, från vårdcentral till hus för hemlösa, är att den passerade utan några som helst medborgarprotester. Jag är övertygad om att om en av fastigheterna Götgatsbacken (Gina Tricot till exempel) i Stockholm helt plötsligt skulle bli DE HEMLÖSAS HUS, så skulle lokaltidningarna vara fulla av indignerade brev av typen INTE PÅ MIN GATA…tänk på barnen..blabla bla…svårt nog som det är blabla…tiggare tillräckligt…blabla. Men här i sjätte: inte ett knyst. Anledningen till det tror jag är att här bor och lever en kulturelit (ja, så är det) som inte bara kan stava till SOLIDARITET i teorin, utan även förstår vikten av att vara solidariska även i PRAKTIKEN. Eller helt enkelt är kloka nog för att förstå hur skamligt det är, att sänka sig till en nivån ”hjälp jovisst, men inte på min gata”.
Kommentera