Om att flyga med stil

söndag, 18 november, 2012 av Karina Ericsson Wärn
Tänk att ha en arbetsgivare som förser en med välskräddade designerkläder från topp till tå och matchande väska och skor. Som hjälper till med sminktips och ser till att man hela tiden får träffa massor av folk samt se nya platser – när man är som snyggast. Visst låter det väl lyxigt, att arbeta som flygvärdinna?

Den första flygvärdinnan jag kom i kontakt med, prydde omslaget på B.Wahlströms flickbok ”Okänt mål, Malin” av Marjorie Blyth. Hon var lika blond som Malin i Saltkråkan. Hade perfekt rödmålad mun och välmanikyrerade rödlackerade naglar. Ögonbrynen var elegant noppade och den lilla uniformsmössan satt käckt på svaj. Utan att få en fläck på kjolen reste hon mellan platser med exotiskt klingande namn som Calcutta, Dakar och Singapore. Hon till och med klarade av att nödlanda i Tibet, utan att få så mycket som en maska på strumpan. Malin var inte bara en intelligent arbetande superkvinna, utan också en välklädd sådan. Sämre förebild kunde man ha!

Den allra första riktiga flygvärdinnan var dock långt ifrån lika elegant som bokens Malin. Först hade man inte tänkt släppa ombord henne alls, eftersom hon var kvinna. Att jobba uppe i det blå, ansågs vara ett karlgöra. Men den utbildade sjuksköterskan Ellen Church övertygade flygbolaget ”Boeing Air Transport” om att det kunde vara bra med en syrra i kabinen, ifall någon passagerare skulle svimma. 1930 bar det iväg. Uniformen var varken särskilt glamourös eller väldesignad. Den bestod av en A-linjeformad klumpig kjol som slutade strax under knäet, en dubbelknäppt höftlång fyrkantig jacka och en oformlig baskerliknande mjuk hatt samt ett par förnuftiga skor.

Lufthansa förstod dock med ens att det här med lite kvinnlig fägring, det var minsann inte så dumt. Det kunde ju fungera som en lockande symbol! Vips, så gjordes flygvärdinnan om till en livslevande reklampelare. Hon blev företagets ”ansikte utåt”. Flygvärdinnan skulle man nu antingen vilja identifiera sig med, eller attraheras av. Uniformen, som underströk de kvinnliga formerna, introducerades. De flygande ”syrrorna” fick lära sig make-up konstens alla regler, samt att gå och stå snyggt. Men det viktigaste av allt, det var att kunna le. Eller som Malin sade, ”att se vemodig ut, det får en flygvärdinna bara göra privat”. Drömyrket var fött.

 

De tidiga uniformerna lånade förstås sina drag från det militära – för det här med att flyga, det var ju trots allt en allvarlig sak. På planet behövdes inget litet sladdrigt skynke som skilde de olika klasserna åt, eftersom det bara var en klass som flög – överklassen. Och så den välklädda snygga unga flygvärdinnan förstås – som blev förknippad med sina välbärgade passagerare och jet-set livet. Hon blev en av ”dom”, och under 50- och 60-talet så räckte det med att jobba uppe i luften, för att hamna på samma tidningssidor som dåtidens kändisar.

1965 svingade sig flyget upp till nya höjder. Mary Wells, reklambyråchef i New York, tänkte nytt och djärvt när det gällde design och varumärkesprofilering. Hon lät dåtidens mest omtalade konstnärer färgsätta bolaget Braniffs plan på utsidan och gav den före detta stridspiloten och hetaste designern på modet, Emilio Pucci, i uppdrag att rita uniformerna. Den första kollektionen döptes till ”Gemini 4” och var designad för att kunna klara flygvärdinnans resor ”från nordpolen till Sydamerika, från Europa till orienten – och rymmas i en enda väska”. Uniformen bestod av flera kombinerbara delar. Kappan var absint eller aprikosfärgad. Huvudet kröntes av en Pucci-mönstrad liten pillerbox hatt och undertill bar hon en färgsprakande rosa gabardindräkt. Till det hela hörde också en långärmad knallblå silkespolo med matchande knälånga puffbyxor. Och så en liten färgglad förklädesklänning förstås, ”Puccinon”, avsedd att användas när det var dags att förvandla sig till servitris. Bara ett år senare var det dags för nästa kollektion,”Pucci II”. Basen bestod den här gången av psykedeliskt mönstrade leggings och tunikor samt ett chict förkläde i silver. Ursnyggt och superläckert, löd betyget.

Mary Wells person väckte lika mycket uppmärksamhet som Puccis färgsprakande design. Hennes framgång som affärskvinna förklarade kollegan Richard Rich med att ”När man ser henne, tror man först att hon är en korkad blondin. Men så öppnar hon munnen, och visar sig vara hur smart som helst. Effekten är otrolig. Alla blir helt tagna”. Uttalandet säger en hel del om tidsandan. Karlar fick vara hur korkade som helst.

För designern öppnade sig nu ett helt nytt arbetsfält, hela himlen bokstavligen. Det fanns inte ett flygbolag som vågade underskatta vikten av att locka kunder med hjälp av en snygg image. Utseendet var vad som gällde om man ville sälja flygplansstolar. Eller som Wells själv sade ”när en trött affärsman stiger på planet, så tycker vi han kan få tillåtelse att titta på en snygg tjej”. Southwest Airline i Texaco gick 1972 ett steg längre. ”Sex säljer säten”, sade dom, och anställde flygvärdinnor efter hur snygga ben de hade. Den som inte passade i den nattklubbsinspirerade arbetsdressen som bestod av ett par lårlånga lackstövlar, kortkorta shorts och en tajt topp, kunde glömma en karriär inom drömyrket.

Alla flygbolag förpackade förstås inte sin kvinnliga personal som flygande sexbobjekt. Uniformen kan egentligen delas in i två stilar. En som anspelar på den nationella identiteten. Och en annan som understryker viljan att vara en del av den globaliserade världen. Folkdräktsvarianten har till och med hamnat på Madame Tussaud. Bland alla stora personligheter som Marilyn Monroe. Mohammed Ali och Gorbatjov står sedan 1993 en liten leende anonym värdinna från Singapore Airlines, iklädd en batikmönstrad sarong i design av Pierre Balmain.

Under flygets glansdagar på 70-talet var normen i stort sett en ny uniform vartannat år och listan över designers som bidragit med kollektioner till den flygande catwalken kan göras lång. Med i gänget finns bland annat tunga namn som Balenciaga, Pierre Cardin, Bill Blass, Mary Quant, John Rocha, Giorgio Armani och Ralph Lauren.

 

På SAS har man dock inte bytt om så ofta. I hela sexton år reste man faktiskt kors och tvärs över jordklotet i en och samma Calvin Klein uniform. Men 1998, när ”det nya SAS” presenterades åkte den klassiska militärinspirerade Klein skapelsen ut ur garderoben. In i garderoben hängdes istället en mjukare och mer vardagsbetonad uniform i färgerna blått och sand, där basen bland annat består av en helt vanlig stretch t-shirt. Ansvarade för designen gjorde en skandinavisk trio och svensk designer var Pernilla Forsman. Flygvärdinnan blev nu mer lik än pålitlig morsa, än en sexbomb. Image förskjutningen hänger förstås ihop med att samhället tack och lov blivit mer jämlikt, och själva flygandet vardagsmat. En del tar planet till jobbet, som andra tar bussen. Att sälja säten med hjälp av sex, det funkar helt enkelt inte längre. Dagens flygvärdinna får vara både gift, och över 30. Det har minsann inte alltid gått för sig. Nej, nu ligger tonvikten pr-mässigt på trygghet och säkerhet. Men det som lockar allra mest, det är låga priser. Och billigt har också en image! Därför påminner lågprisbolagens bjärta illasittande skjortor mer om något som ett bensinmacksbiträde har på sig, än ett omsorgsfullt välskuret plagg besläktad med catwalken och modevärlden.

Det är bara att konstatera: glamouren kring drömyrket har falnat. Men i samma takt som vardagskläderna ersatt modeplaggen i kabinen, har fokus hamnat mer på själva yrket i sig. Och allvarligt talat. Ett yrke som kräver att man skall vara både servitris, sjuksköterska, försäljare, psykolog, barnvakt, administratör, stuvare, språkkunnig och stresstålig konfliktlösare, på obekväm lågavlönad oregelbunden arbetstid borde väl egentligen heta något annat än ”värdinna”. Varför inte ”flygande hjältinna”!

 

 

 

 

 

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Lästips

Läsarbrev om shapewear

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 4 november, 2015

Rick Owens

av Karina Ericsson Wärn söndag, 17 april, 2016

Ditt bästa badplagg

av Karina Ericsson Wärn fredag, 19 juni, 2015

Trenchcoaten

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 3 april, 2013

Den lilla svarta

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 15 augusti, 2012

Fish Club

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 19 november, 2014

Min stil

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 20 februari, 2013

Schiaparelli och Farida Khelfa

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 24 september, 2014

Klä er enkelt

av Karina Ericsson Wärn måndag, 25 september, 2017

Tumla runt

av Karina Ericsson Wärn lördag, 26 december, 2015
Bläddra i arkivet