Röda fanor och blå denim: möte med A.P.C.:s grundare

onsdag, 3 oktober, 2012 av Karina Ericsson Wärn

Namn: Jean Touitou

Född: 1951 i Tunis, Tunisien.

Familj: Vad är det?

Bor: I Paris.

Favoritdoft: Rost blandat med apelsinblomsvatten.

Favoritljud: Precis alla utom vitt ljud.

Favoritplats: Vilken som helst, bara den är tom på idioter.

 

Han må se ut som ett charmtroll, Monsieur Jean Touitou, men hans tunga är allt annat än len. – Narcissism är bra till en viss gräns. Jag kan inte beskriva A.P.C., inte heller mig själv, säger han apropå min förfrågan om en kortfattad beskrivning av varumärket A.P.C.

Nåja. Projektet såg dagens ljus 1987, och då hade Jean Touitou en rätt så ordentlig erfarenhet av modebranschen i bagaget. Han hade jobbat som flink räknenisse hos Kenzo, varit med om att utveckla Agnès b och agerat samarbetspartner bakom kulisserna hos både Irié och Joseph. Innan kläderna kom in i bilden var det framförallt politiken som engagerade honom. Som sextonåring hette hans hjälte ordförande Mao. Fyra år senare blev Jean Touitou som övertygad marxist aktiv medlem i Trotskisternas Internationella Organisation och kom att lyssna till det hemliga kodnamnet Dublin.

Valet av namnet A.P.C., som är en förkortning av Atelier de Production et de Création (som ju verkligen för tankarna till ett arbetande kollektiv) är förstås ett resultat av Jean Touitous ideologiska hemvist.

Ja, jag älskar idén om ett tajt gäng olikartade människor som arbetar tillsammans. Den antihumana dumheten, det är min ideologi. Motsatsen till individualism alltså, i alla fall om man lutar sig mot den extremt radikala franska filosofen och politiska aktivisten Michel Foucaults lära.

Det anti-individuella präglar även de uniforma smått kultförklarade A.P.C. kollektionerna, vars generiska jeans och enkla baskläder för honom och henne blivit synonymt med ett intellektuellt mode. – Stjärnor, det är ett idiotiskt påfund skapat av finansiella grupper, säger Jean Touitou apropå den kändiskult som råder idag kring olika designers.

Mest stolt (alla jeans, doftljus och gympadojor inräknade) är Jean Touitou över att aldrig ha behövt krypa för någon. Och självständigheten tillåter en frispråkighet av sällan skådat slag. Medan lyxkonglomeratet LVMH (som bl.a. äger Donna Karan, Marc Jacobs, Louis Vuitton, Emilio Pucci och Kenzo) trots skakiga ekonomiska tider uttalar sig i positiva ordalag om framtiden, så skräder Jean Touitou inte orden. Han tror inte modet har någon framtid alls, överhuvudtaget. – Nej, precis som skivindustrin så kommer modeindustrin bara råka ut för en enda stor kollaps. Själv har han dock det finansiella läget under kontroll. – Jag har vägrat ta galna lån, vilket gör att vi är säkra och sunda rent ekonomiskt idag. Jag hatar bankmän, och hela den finansiella sektorn. De är råttor.

Själva hjärtat i A.P.C.:s verksamhet ligger på 66 rue Madame i Paris sjätte arrondissement En lätt sömning småborgerlig bakgata ett stenkast från Luxembourgträdgården. Utöver huvudkontor och butik finns här också en komplett inspelningsstudio. Musik är något livsnödvändigt för Jean Touitou. Som ung närde han inte bara drömmar om en permanent revolution utan också om ett liv fyllt av rock’n’roll. Fast självkritiskt lagd som han är lade han musikerplanerna på hyllan vid 25-års ålder. Inom ramen för A.P.C har han dock kunnat ge utlopp för sitt spretiga musikintresse, och vid sidan av kläderna och accessoarerna har han producerat ett tjugotal cd:s med allt från kubansk musik till ljudvågor av elektrogruppen Metronomy. Inte sällan finns Jean Touitou själv med på ett hörn (eller spår rättare sagt).

Inspelningsstudion frekventeras nu inte bara av inbjudna tonsäkra proffs, utan även av personal och polare som också gillar att sitta bakom ett trumset eller hålla i en Fender Jazzmaster gitarr från 1958. Sofia Coppola, Marc Jacobs och Wes Anderson är bara några som efter att butiken stängt för dagen ockuperat studion och rockat loss tillsammans med Jean. Inte för inte har små svarta plektrum försedda med bokstäverna A.P.C. adderats till butikens utbud.

A.P.C. föddes förstås inte bara ur idén om ett kollektiv – utan också som en reaktion gentemot 1980-talets logomani och ego-centrerade anda. Trots att det gått tjugofem år tycker Jean Touitou dock att dagens klimat inte skiljer sig värst mycket från hur saker och ting förhöll sig inom modebranschen 1988. – Korruptionen var precis densamma. Modellerna hade bättre kroppar, det är faktiskt den enda skillnaden. Annars är allting precis sig likt.

Jaha, att vara bitter verkar inte vara Jean Touitous melodi, men det är inte utan man undrar hur en man som en gång trodde på en annan världsordning än dagens rådande står ut med att allt i hans ögon är mer eller mindre sig likt. Och för att ha kläder som sin livsuppgift (eller åtminstone livsinkomst) verkar A.P.C.:s skapare förvånansvärt ointresserad av kläder för egen del. – Lätt ska det vara, bästa bomullen, det räcker.

Självklart har Jean Touitou åsikter om andras klädval. Han gillar inte när man kan se en mans sexuella hemvist på hans sätt att klä sig, som i exempelvis en övertydlig gay- eller utstuderad machouniform. Han tycker att rockmusiker som använder stylister borde sättas i fängelse. Sysslar man med rock’n’roll ska man väl ha koll på hur man borde se ut. Han hatar hotelltvätt eftersom kläderna alltid kommer tillbaka med något veck som inte borde vara där, och med en konstig kemtvättslukt – vilket gör att han måste skölja upp allt i badrummets handfat. Men han anser det vara viktigt att se sexig ut hemma och älskar att vara välklädd när ingen kan se honom.

Naturligtvis har Jean Touitou inga förebilder inom modet. – Nej, men jag respekterar det sätt på vilket Cristobal Balenciaga valde att säga: nu är det nog. Vilket var vad som hände under den tumultartade studentrevolten 1968. Den exklusiva haute-couturen som var Balenciagas specialitet hade blivit omodern och Balenciaga som kände sig helt i otakt med vad som pågick både estetiskt och ideologiskt stängde sonika ner sitt hus och gick i pension.  Men vad ser då Jean Touitou som framtida utmaningar, och tycker han egentligen att jobbet är kul? – Förlåt, men jag har inga utmaningar. Jobbet tycker jag är tråkigt när jag måste agera psykolog, annars tycker jag det är kul.

 

 

A.P.C. kunskap
 
1987:                      
Atelier de Production et de Création (A.P.C.) startas av Jean Touitou och den första herrkollektionen lanseras.
 
1988:                     
Första damkollektionen lanseras.
 
1991:                      
Öppnar första butiken i Japan, Daikanyama.
 
1993:                     
Öppnar butik på Mercer Street i New York.
 
1995:                      
A.P.C. ger ut sin första postorderkatalog.
 
1997:                      
Internetsajten www.apc.fr ser dagens ljus.
 
2006:                     
Stockholmsbutiken slår upp sina portar.
 
2008:                     
Den tionde butiken i Japan öppnas, Tokyo.
 
2009:                        
London blir med A.P.C. butik.

 

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Lästips

Stiltips till karlarna

av Karina Ericsson Wärn tisdag, 2 oktober, 2012

Häng med till Krakow

av Karina Ericsson Wärn söndag, 16 mars, 2014

Jan Hietala drömmer om…

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 31 december, 2014

Karlar med stil (2)

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 15 oktober, 2014

Herrtips

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 11 september, 2013

Bästa julklappen

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 12 december, 2013

Lite om smink

av Karina Ericsson Wärn söndag, 23 december, 2012

Ryggsäcken och Prada

av Karina Ericsson Wärn lördag, 28 maj, 2016

Åldersnojja

av Karina Ericsson Wärn söndag, 17 februari, 2013

Fru Bloomer och byxan

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 3 december, 2014
Bläddra i arkivet