Den lilla svarta

onsdag, 15 augusti, 2012 av Karina Ericsson Wärn

Vill man bli chic i ett nafs utan större ansträngning är ”den lilla svarta” ett nästan nödvändigt inslag i garderoben. En välsittande ”LBD” (The Little Black Dress), som det heter i de ledande internationella modetidskrifterna, funkar precis som kostymen. Den blir vad man gör den till: sobert elegant, nedtonat sorglig, partyaktig, sammanträdesfunktionell eller cocktailsnygg. Tillbehören bestämmer inriktningen.

Den lilla svarta kan gärna få vara en investering för den blir aldrig omodern. Till skillnad från en rosarutig klänning med puffärm eller en grön klänning med rött solfjädersmönster kan du visa dig hur många gånger som helst i ”den lilla svarta” utan att någon ser att du har samma klänning. En annan fördel är att den alltid är smickrande eftersom svart förminskar. Välj en modell som understryker det bästa hos dig: kort om du har fantastiska ben, ärmlös om du har snygga armar, utställd eller a-linjeformad nedtill om du vill gömma låren eller snäv upptill om du vill poängtera bysten.

Liten svart historia

Om det existerade ett nobelpris i mode skulle det säkert tilldelats Coco Chanel. År 1926 uppfann hon jerseyklänningen ”den lilla svarta”. Enkelt skuren och lättskött jämfördes den med en annan nymodighet, Fordbilen. Båda symboliserade en ny rörelsefrihet och ingav förhoppningar om minskade klassklyftor. Snygga funktionella kläder och framsusande bilar var inte längre bara något för överklassen.

Det har påståtts att den lilla svarta lanserades som hämnd. När Chanel var tolv dog mamman, och Chanel sattes på barnhem. Som artonåring började hon i internat. Klasskompisarna kom till skolan i vackra dyrbara kläder, men Chanel, vars utbildning betalades av det sociala, fick sitta i skolbänken iklädd enkla svarta allmoseklänningar. Hämnden bestod i att senare som uppburen designer väcka begäret hos rika damer efter den lilla svarta, som egentligen inte var någonting annat än fattigdomens signum, hämtad ur den egna barndomen.

En troligare förklaring till den lilla svartas födelse är Chanels personlighet och drivkraft. Valbenskorsetten hade redan konkurrenterna Mariano Fortuny och Paul Poiret avskaffat. Chanel ville befria kvinnan även från den mentala korsetten, det vill säga beroendet av mannen. En väg var via den lilla svarta som i sin enkelhet var förskräckande anonym och som därmed gav utrymme för den egna kreativiteten. Med hjälp av intellekt och accessoarer framhävdes personligheten. Kvinnan var inte längre ett färdigornamenterat smycke i rysch och pysch och klänningen blev frigörelsens plagg, extra åtråvärd genom sin färg. En svartklädd änka var ju en kvinna med sexuell erfarenhet, och vad kunde vara mer frigjort för en ung ogift kvinna än att framstå som sexuellt erfaren.

Chanels lilla svarta var en dyrbarhet som ingen vanlig kvinna hade råd med. Men precis som Chanel var en skicklig kopist som gärna inspirerades av bland annat hembiträdesuniformen, kopierades hennes egna skapelser flitigt och fanns i alla prislägen. Hur gick det då med den mentala korsetten? Ja, den satt hårdast åt. Först 1965 avskaffade Frankrike den av Napoleon instiftade lag som förbjöd kvinnor att ha egna bankkonton och syssla med affärer utan makens samtycke. Chanel själv gifte sig aldrig.

Email this to someoneShare on FacebookShare on LinkedInTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

Lästips

Galna skönhetsideal

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 18 december, 2013

Designern Ida Sjöstedt bestulen

av Karina Ericsson Wärn torsdag, 6 mars, 2014

Med slimmad budget i Paris

av Karina Ericsson Wärn lördag, 25 augusti, 2012

Hubert de Givenchy

av Karina Ericsson Wärn söndag, 16 februari, 2014

Jan Hietala om Dardel och dandyn

av Karina Ericsson Wärn söndag, 3 januari, 2016

Möte med Christian Louboutin

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 22 augusti, 2012

Lite om hår.

av Karina Ericsson Wärn söndag, 12 maj, 2013

Kusin Thomas Recept

av Karina Ericsson Wärn söndag, 11 maj, 2014

Aubergineröra

av Karina Ericsson Wärn lördag, 11 november, 2017

Kostymskolan, del 1

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 14 augusti, 2013
Bläddra i arkivet